Bara lite luft i glassen är lika med hög kvalitet.

Hamnade på ett litet föredrag om Häagen Dazs som gör gräddig och något dyr glass på prima råvaror. En typisk vuxenglass visar företagets egen undersökning. Häagenätarnas ungar får väl hålla till godo med tresmaksglass på skummjölkspulver.

Tycker att den här amerikanska glassen är alldeles utmärkt men de smaker som finns i Sverige är lite trista. Mycket vanilj, kola och kakbitar. Och bara en ynka chokladglass. Utbudet lär vara bättre på hemmaplan och man får hoppas att vi får hit några fler skojiga sorter.

Varför heter då företaget så konstigt? Grundaren Reuben Mattus föddes i Polen före andra världskriget men namnet har inget med hans födelseland att göra utan ska föreställa skandinaviska. Mattus gillade välordnade städer som Oslo, Köpenhamn och Stockholm och ville att namnet på hans glass skulle ha en skandinavisk klang – och innehålla en bokstav med prickar. Tycker ju att det här hittepået ser ut och låter mer som tyska men uppenbarligen funkar varumärket ändå.

MuAu.

Suttit och ätit med Arlas guldko till bordet i kväll. Guldkogalan är en sympatisk tillställning. Fem gyllene kossor delas ut. Klasserna för skol- och äldreboenderestauranger är särskilt skoj. Hur bra som helst att de matlagarna får en massa uppmuntran och en stund i rampljuset.

Just den här kossan hade vunnits av texemexkedjan Serrano i grenen Bästa snabbmål. Vår redaktion är faktiskt granne med en av deras krogar. Jag och de kollegor som har varit där är rätt eniga om att det är fräscht och gott men att portionerna är aningen små. Lobbade lite försiktigt för mer käk under middagen. Får se hur det går.

Här är kvällens vinnare:

Bästa miljöarbete: Max hamburgerrestauranger.

Bästa matglädjeskola: Runstensskolan, Haninge.

Bästa seniorservering: Sälskapet vänner till Pauvres honteux.

Bästa snabbmål: Serrano, Stockholm.

Bästa matglädjebutik: Ica Kvantum, Kungsbacka.

Rostade nötter är väldigt gott. Till det mesta.

Årets kock Tomas Diederichsen och Årets konditor Roy Fares hade lagat god mat. Den här kläggiga bilden (Plåta innan du börjar äta, Jon! Plåta innan du börjar äta!) föreställer förrätten: vit sparris med fläsklägg, ramslök, äppelvinaigrette och nötter. Till huvudrätt: lammbog med syrliga vårgrönsaker, nässlor, dill, toppmurklor och friterad getost. Desserten: manjarimousse med hallon i olika former och hallonsorbet.

”Are you leaving”

Själen fick också sitt. Erik Hassle lirade med band. Trodde att han var en schlagerpajsare men det svängde ju rätt bra.

Här vare prima grönsaker!

I morgon ska vi plåta primörer. Lite svårt att hitta när man har flera veckors pressläggning. Gott om fin sparris, dock på Hötorget men så värst svensk var den ju inte. Lika illa med färskpotatisen men den gör sig förhoppningsvis på bild trots det fjärran ursprunget.

Kul att handla i Hörtorgshallen som omväxling. Här finns lite fler udda grejor än i Söderhallen där jag brukar hänga. Köpte en argentinsk pirog med stark köttfärsfyllning till lunch. Ett litet fynd för 25 spänn.

Stått i köket hela kvällen. Rätt nöjd med min nya uppfinning – att baka sparris i ugnen. Enklare än att koka dem och blir minst lika bra. Tror jag.

Tappa inte!

Så här kan en flaska whisky också se ut.

Flaskan, lådan av skotsk alm, silverhatten, kristallkorken och innehållet – allt är hantverk. De 70 cl i flaskan är lika många år. Världens äldsta whisky. Destilleriet är Glenlivet och de två buteljer som tilldelats Sverige kostar 155 000 kronor styck.

Så kan en flaska whisky också kosta.

Både farfar och pappa har styrt firman före Michael.

Det här Michael Urquhart. Skotte, förstås och vd för Gordon & Macphail. Företaget äger ett destilleri men ägnar sig mest åt att lagra whisky och har gjort så i runt 100 år. De var först med att sälja singelmaltwhisky i modern tid och skapade den marknad som nu blomstrar. (Singelmaltwhisky är egentligen menad att blandas med grainwhisky till så kallade blends, den vanliga whisky som är helt dominerande när det gäller kvantitet. Typ Johnny Walker, Famous grouse och Long John.) Affärsidén är att lagra whisky riktigt länge och sälja den för dyra pengar till samlare och entusiaster.

Det finns andra firmor som köper fyllda fat av destillerierna och lagrar men G&M köper nydestillerad sprit och fyller på egna nogsamt utvalda fat.

– The wood makes the whisky, säger Michael Urquhart och berättar att all färg och mer än hälften av smaken på en singlemalwhisky kommer från fatet.

De letar efter fat gjorda av tjocka ekstavar eftersom träet då släpper in mindre syre och gör att whiskyn mognar långsammare och mer kontrollerat. Whisky måste lagras på använda ekfat så innan G&M använder dem för deras egentliga syfte fyller de dem med amerikansk bourbonwhiskey eller sherry under något år.

– Men sedan vet man aldrig riktigt hur det blir. Samma sprit i två likadana fat kan utvecklas mycket olika, säger Urquhart. Man får provsmaka vart annat eller vart tredje år för att se vilka whiskies som klarar riktigt lång lagring.

Och ett före detta sherryfat, fyllt i november 1940 (under Blitzen!) hade tydligen alla förutsättningar. Nu har det nyligen tappats på 100 helflaskor och 175 stycken knattingar på 20 cl (kostar bara 40 000 kronor).

Är den god då?

Jag trodde den skulle smaka brädgård med tanke på den extremt långa tiden i tunnan. Men icke. Den doftar äpple, läder och lite typisk ”Glenlivet-apelsin”. Den är tjock och vaxig i konsistensen. Smak av päron, fruktaffär och nötter. Eftersmaken håller en angenämt sällskap länge, länge.

– Märkligt vital, tyckte en fascinerad Thomas Kuuttanen, svensk importör av de dyra dropparna.

– Den är inte 70 år gammal. Den är 70 år ung, skrockade Michael Urquhart belåtet.

2 tsk whisky. (Damen i bakgrunden är en broschyr.)

Är ynglingen värd pengarna? Det beror förstås på hur mycket pengar man har. 155 000 kronor för en flaska är inte riktigt greppbart. Det är som bostadsrättspriser i Stockholm – bara siffror.

Men på bilden är ett litet glasrör med 1 cl av Glenlivet 70 years. Den skvätten skulle kosta drygt 2 000 kronor. Då är det nästan så att man sätter sitt press-smakprov i halsen. Men det gör man ju inte för det här var faktiskt riktigt gott.