Här är några överlevare från mysplåtningen tidigare i dag men familjen Hansson kommer snart att sätta tänderna även i dem. Rätt vanligt hemma hos oss med buffé på uppvärmda och lite tufsiga fotorester – men det blir i alla fall en varierad kost.

Blev ärligt talat inte särskilt nöjd med tomatpizzorna. Mozzarellan smälte bort så fort att jag inte hann grädda dem ordentligt. Det lilla brynta som syns gjorde jag i eferhand med en glödgad bordskniv. (Min bruléebrännare passade naturligtvis på att ge upp andan i morse.) Foto-Börje får trolla.

Men småkillarna hemma hos Charlotta var duktiga på att låtsasmumsa kall, degig pizza. Tack för det, boys.

Och som synes talar vi inte om den upp halvmetern långa karpfisken utan om arbetet för brödfödan. Bilden visar faktiskt gårdagens id eftersom en matplåtning ofta är en tvådagars historia, ibland till och med en tredagars.

Tanken är att göra ett jobb på temat ”Fredagsmys” och tiden fram till fyra i måndags gick åt till påhittande, receptskrivande och -snyltande. Bland annat ska det vankas pizza och i den stiliga hinken skvalpar hemgjord tomatsås. På bilden har klockan blivit ett på natten och det är dags att diska och städa det sista innan kocken ska koja.

Tisdag morgon och det är svårare än vanligt att hitta frukostjuicen. Tre feta kassar från Konsum och Ica har blivit till en massa lådor och byttor med halvfärdiga mysrätter. Efter frukost – om jag nu hittar juicen – ska jag fixa pizzor. Gruvar mig en smula för hur de ska klara transporten till vår fotosession i Globenområdet.

Efter en riktig maratonplåtning med tiotalet bilder uppe i Aftonbladets lunchrum (vackert ljus där) så har fotografen Börje och jag landat hemma hos kollega Charlotta för att avsluta med några mingelbilder. Ynglingarna Kalle och Enzo letar pizzabitar utan tomat – och hittar en godisskål. Bingo! Enzos mormor syns också i myssoffan. Mest på hugget var lurvhunden Winston som lyckades nappa åt sig ett sweet chilimarinerat kycklingben. Kul att någon uppskattar ens lukulliska ansträngningar.

Pimplade vin med några kompisar i lördags. Den gula trumpet- och tryffelrisotton var en succé – men det mesta blir ju gott med mycket smör och pamresan. Den kroatiska tryffeloljan som jag droppade över är dessutom riktigt bra. Tur det eftersom den franska sommartryffeln (sparad i frysen) som jag hyvlade över inte smakade ett smack. Men det såg snyggt ut. (Fast en av de oförskämda sönerna tyckte det liknade ”pennväss”)

Till varmrätt blev rödvinsbräserad högrev. Den ser ju inte så kul ut på bilden men jag tycker det blev riktigt gott. Mustig smak, härligt sönderfallande kött. Gjorde en rotfruktsgratäng på potatis, morot, rotselleri, ugnstorkade körsbärstomater, ett lager proschiutto och ricottoa med rivet citronskal i stället för grädde. Blev fräscht och gott – men vanlig hederlig potatisgratäng är nog nummer ett ändå.

Sex röda italienare på bordet, viner alltså. Mest minnesvärda:

Sassicaia 1993. En så kallad supertoscanare – ett exklusivt vin men på fel druvor för trakten så det får bara heta bordsvin. En skitårgång och ett mycket blygt vin men det som kunde anas var väldigt, väldigt gott. Man har använt cabernet suavignon och andra druvor som är typiska för Bordeaux och det påminde också om en bordeaux med just penväss! (cederträ) och svarta vinbär.

Masi Campolongo di Torbe, 1990. En fin-amarone med 20 år på nacken. Som ett lätt portvin i doft och smak. Ingen höjdare till högreven men smått fantastiskt till några flagor parmesan.

Masi Osar, 2001. Samma firma och samma distrikt, Veneteo, som amaronen ovan men ett vanligt rött vi på den sällsynta druvan ossoleta. Mycket koncentrerat men fortfarande knutet fastän vi är drygt åtta år från skörd. Man anar något fint och stort. Bör nog ligga och gona sig ytterligare fem sex år.

Poggio al Tesoro, 2006. Ett fynd från Brunello di Montalcino. 149 spänn är en slant men det här var mycket gott med massor av frukt, bär, Marabou mjölkchoklad och sandiga tanniner. Helt okej för sig självt och toppenbra till exemplevis en rödvinsbräserad högrev. 2007:orna finns bara på några få bolag men går att beställa. Värt ett chansköp.

Är förmodligen en av världens större konsumenter av salami, chorizo, parmaskinka och andra lufttorkade griskroppsdelar. Både dyrt och ohälsosamt – men förfärligt gott.

De vita skivorna på bilden är griskind – guanciale. Grisar har väldigt feta kinder. Använder det oftast precis som lufttorkad skinka eller andra pålägg. Knaperstekte dock ett gäng skivor i går för att smula över en rödvinsbräserad högrev men glömde det förstås i serveringshetsen. Smart.

Men de finns ju kvar och jag tänkte göra samma nummer i dag men till ugnsstekt lammlägg.

Bloggaren Coppa rules har testat att göra guanciale själv (http://copparules.wordpress.com/2009/09/14/guanciale-del-1/). Kul!

Salamin är en ”handgjord” felino. Ganska god men mest stenhård. Den lufttorkade skinkan är en vanlig proschiutto utan ursprungsbestämning. Mycket god ändå – och väldigt snygg!

– Jag samlar på mortlar. Vet ni varför? sa näringsminister Maud Olofsson i sitt tal på Årets kock-banketten.

– De är billigare än Saab, tjoade en röst ur publiken.

Det var nog det roligaste som sagts i den flod av hyllningstal som hålls under en Årets kock-bankett och så även denna.

Men det är okej. De flesta fattar sig hyfsat kort. Och det är många som förtjänar att hyllas. Man kan också äta diskret under tiden. För maten har varit god de senaste åren. I år sensationell för att vara på ett party för nästan tusen pers.

Till förrätt ett gäng variationer på lax. Temat är ju ”Resurssnålt” i år och här hade kockarna Karl Ljung och Christian Hellberg tagit vara på alla bitar av fisken. Godast: en filorulle med laxstrimlor, knispriga grönsaker och koriander. Gulligast: En minitub med rökt majonnäs.

Varmrätten var variationer på ren. Mest minnesvärt en helgod korv på renhjärta. Måste be om receptet. Potatismoset var inte så tokigt det heller.

Desserten handlade om hjortron. Parfait, sorbet, sylt och liten kaka. Samt en väldigt seeeg kolasås.

Årets vinnare Gustav Trägårdh, 36, är ett stabilt stycke kock. Jobbar på Basement i Göteborg, är delägare i fyra andra krogar, springer maraton, har en fru och två barn, 5 och 6 år gamla och framstår som totalt cool – både under tävlingen och nu när han vunnit Årets kock 2010. Han verkar också ovanligt vuxen jämfört med de senaste årens vinnare som sett ut som om de nyss fyllt moppe.

– Nä, det får nog inte så stora konsekvenser även om det blir mycket att göra som Årets kock. Mitt livspussel är redan så jävla komplicerat. Det blir bara en perifer skillnad mot nu, säger han.

Vad tyckte du om råvarukorgen?

– Perfekt, jag älskar torsk. Var faktiskt ner i fiskehamnen en hel dag och övade mig på att rensa i fall att det skulle bli fisk. Sedan plockade jag åt mig 7–8 andra grejor som jag gillar. Det blev svenska smaker. Jag tar alltid hellre dill och gräslök än rosmarin och timjan.

Övat mycket på renen?

– Bara nio gånger. Båda barnen var med i köket på genrepet eftersom de var sjuka och hemma från dagis. Men det ordnade sig det med.

Bästa matlagningstipset?

– Hitta glädjen! Jag kan inte laga mat när jag är arg. Det är så med det mesta. Det funkar inte att sura för att ungarna ska ha med en kompis hem. Det blir inte bättre för det. Man kan finna glädjen där också.

Nästa fredag ska jag göra ett matreportage med den här goa gubben. Resultatet förevisas i Härligt hemma-bilagan. Kan också bli ett smakprov här på bloggen.

Och vinnaren är Gustav Trägårdh från restaurang Basement i Göteborg! Han är den lilla vita pricken i mitten av bilden. Tyckte väl att han var mest påhittig samtidigt som maten var väldigt god.

Sjöstedt, Årets kock 2008, grundligt genomäten även han.

– Nja, alldeles för sött, sa Tom om Gustav Trägårdhs renrätt.

Och jag som var så säker på att jag prickat in årets vinnare. Men vi får väl se. Vinnaren koras 15.30.

Och mätt som en plätt är jag också. Det här är ett hårt jobb – men någon måste göra det.

Jo, Guistav Trägårdh är min kille. Tyckte att hans torsk var bäst och frågan är om inte renen också är min etta. Jättegod sadel med en tunn skiva vinägerglaserad tunga, skockamos med skockachips, rostad rosenkål med sirap samt som en frasig prick över i – friterad getkvarg. Mums!

Och så ett jättetack till Rikard från Stockholms Hotell- och restaurangskola som servade med tallrikar hela dagen. En klippa!

Nej, inte sån chipsdipp men en dipp i kvalitén. Det är fantastisk mat men Linus Ströms ren med brysselkålskräm och crudité samt friterad rentunga var det minst upphetsande hittills. Goda smaker men aningens enkla och uppläggningen såg ut som något jag kan fixa hemma. (Ja, nästan i alla fall. En bra dag.) Men brysselkålsgrejen var god – för att vara brysselkål.