Är inför Årets kock som avgörs i morgon torsdag. Tänkte hänga där mest hela dagen och sedan gå en sväng på banketten. Bloggar förstås så ofta som möjligt om vad som händer.

Finalfältet:

Magnus Persson, Carl Michael, Stockholm
Sebastian Höckert, Swedish taste, Göteborg
Christofer Ekman, Fredsgatan 12, Stockholm
Daniel Räms, Pontus!, Stockholm
Linus Ström, Thörnströms kök, Göteborg
Gustav Trägårdh, Basement, Göteborg

Uppgiften är dels att hitta på och sedan laga till en varmrätt med råvaror från en hemlig korg som de får se först 45 minuter före start, dels att laga en rätt på temat ”Resursklokt” som måste innehålla rentunga och renkalvsadel. Den rätten har de haft gott om tid på sig att skapa och träna på att laga.

Vem som vinner? Christofer Ekman borde vara favorit. Han kom tvåa ifjol efter överraskningen Viktor Westerlind som också jobbar på Fredsgatan. Verkar ju som en bra plantskola.

Fast jag håller nog en tumme för Magnus Persson som jag har gjort matjobb med. Trevlig typ. Han har dessutom påbrå. Pappa Roland blev Årets kock 1990.

Och så kan han laga god mat. Fast det kan nog de andra fem också…

Det blir köttfärssås nästan en gång i veckan. Alla gillar, lätt att göra, riktigt käk.

Stort lass denna gång. Hackade 2 lökar och 2 vitlöksklyftor. Fräste i 0,5 dl olivolja. I med 800 g nöt- och 500 g fläskfärs. Salta, peppra. Brynte färsen ordentligt. I med 3 burkar tomat, 1/2 torkad chilifrukt (rätt mild), 1 tsk torkad timjan och ett par kvistar färsk rosmarin som blivit över. Puttra, puttra, puttra, gärna 30 minuter. Smaka av, salta, peppra. (Det behövs alltid mer salt och peppar i köttfärssåsen.) Servera med spagetti och nyriven parmesan.

Och lite knaperstekt rimmat fläsk så att det blir extra gott. (Allt blir extra gott med knaperstekt rimmat fläsk.)

Gjorde extra mycket, som sagt. (Och den där gamla kastrullen ser ännu skabbigare ut på bild än i verkligheten. Men jag gillar den ändå.)

Perfekt att frysa in och ha till hands.

Till testlabbet kånkade jag hem en kasse med två nya sorters Pucko. Båda smaksatta med ljusare och mildare choklad än i urvarianten. Den ena låglaktosig.

Inte jättesugen efter två sötchokladiga energidrycker. Och de bortskämda unga vuxna hemma i tv-soffan ”är inte så förtjusta i Pucko”. Hm, testandet får anstå till i morgon.

Blir brutalt hungrig när jag har tränat. Kallsvettig, yr. Inte trevligt, särskilt som attackerna brukar komma på tunnelbanan där det vanligen bara finns medpassagerare att stoppa i sig.

Då får man sörpla i sig ett par tetror med energitillskott. Chokladvarianten är rysligt söt men går ner. De andra smakerna är förfärliga. Men mätt blir man.

…gick åt.

Måste komma ihåg att plåta maten innan vi smäller i oss den. Slarvigt.

Fyllde år i torsdags och tjocka släkten (förlåt, morsan!) kom och grattade i går. Det fick bli anka, familjen Hansson favoritdjur. Jag betalade hutlöst för fyra bröst, skårade skinnet, gnuggade med salt, peppar och malen stjärnanis. Stekte skinnsidan vackert knaperbrun, bakade klart i ugnen (till 55 grader) och serverade med glasnudlar och snabbstekta grönsaker. Bland de bästa fåglar jag fått till. Perfekt rosastekt. Synd att ni inte fick se.

Nya zeländsk pinot noir (Stoneleigh) funkade alldeles lysande till. (Jag är i ett kiwistim nu efter torsdagens provning.)

Hannas tårta (nötbotten med hallonglass) på det så var alla mätta och glada.

Det är korkat att anknyta från ena rubriken till den andra när man bloggar eftersom det man refererar till ligger efter i tågordningen på sidan. Tänkte ju att man skulle läsa om den nya zeeländska påsen först och om provningen sedan. Väldigt få läser från botten och jobbar sig uppåt. Ja, ja, learning by doing fel. Suck.

…när vi plåtade för- och efterrätter till ett alla hjärtans dag-jobb i fredags. Men som synes också en fantastisk massa disk i köket.

Men jag tror att fotograf Mia och jag fick till det ganska bra. Lite nöjd med småplocket som syns i betongljusstaken. Äggröra med ost toppad med forellrom och gräslök, laxtartar med räkor, lime, chili, koriander och sesamolja (i limeskalet) och en krustad med gratinerat ostron och spenat.

Snälla Mia gillade min ananas-tarte tatin med rom och kardemumma skarpt. Surpupporna i familjen ”föredrar nog äpple”. Det är tungt att bryta ny mark… (Ja, det ser sloppigt ut på bilden men jag glömde att ta en bild innan vi glufsat på pajen.)

Till sist en festlig ljusslinga som inte gjorde sig alldeles bra i vardagsrummet. Men den gav mysig kvällskänsla åt en av bilderna vi gjorde. Och så kommer lamporna att bli toppenfina när jag hänger upp dem mellan äppelträden på landet. Bildrapport kommer om sisådär ett halvår. (Vinterhalvåret är alldeles för långt. Ett par dagar kunde räcka.)

De romantiska smårätterna kan man kika på i Härligt hemma-bilagan som kommer lördag 6 februari.

Det kommer påsar till redaktionen också. Den här trillade in redan i onsdags men först i går satte jag tänderna i innehållet. Det var två nya sorters lyxknäcke från Pyramidbageriet. Den ljusa varianten med rostade melonkärnor var väldans god. Bryter bitar och käkar som snacks utan pålägg. En mer djuplodande utvärdering kommer i Härligt hemma-bilagan näst-nästa lördag.

…var det vinprovning och middag med nya zeeländska Stoneleighs och Montanas vinmakare Patrick Materman. Det är han som står upp och snackar på bilden. (Liten kändisspaning: Till höger sitter programledaren och antikexperten Peder Lamm försjunken i disku- eller meditation.)

Efter en inledning om den stora vintillverkarens satsning på miljöarbete var det dags för provning. Druvan för kvällen var sauvignon blanc som är den största vitvinsdruvan på Nya Zeeland. (Pinot noir är störst bland rödvinerna.) Druvan brukar – både på Nya Zeeland och en del andra ställen i världen – ge viner som är fräscha med smak av nässlor, fläder och lite kattlåda (najs!) Och i kiwi-vinerna brukar det också finnas lite toner av tropisk frukt.

Mest spännande var att testa tre viner från Montana: 2008 Conders forest sauvignon blanc Marlborough Rapura, 2008 Festival block sauvignon blanc Marlborough Brancott och 2008 Rail bridge sauvignon blanc Marlborough Awatere.

Alla tre från samma år, gjorda på samma druva, utan större fix i vineriet och med druvor skördade från tre vingårdar inom ett par mils radie.

Borde ju smaka rätt lika. Och visst fanns flädern och nässlorna där men i övrigt var de märkligt olika. Förklaringen är olika jordmån, aningen skillnad i temperatur och nederbörd. Rail bridge-vinet var fascinerande med en mycket kraftig doft av tomatstjälkar. Som att stoppa huvudet i en tomatlåda eller djupandas i ett växthus. Fast mer kul än gott.

Vinerna finns inte på bolaget men kan komma i ett provnings-kit så småningom.

I mat- och vinbranschen är påsen eller goody bagen en viktig företeelse. Den innehåller i stort sett alltid informationsmaterieal. Några broschyrer, faktablad, en dvd och allt oftare ett USB-minne.

Det är förstås så där lagom goodie för redaktörer med skrivbord och papperskorgar fulla av info om nya produkter och annat som PR-folket vill puffa för. Så i med något skoj i påsen. Ibland kan det vara en mindre påse, ofta av cellofan med fint snöre runt som innehåller lite torkad frukt och ett par kanelstänger. Det får påsen att dofta gott men så värst upphetsande är det ju inte.

Bättre då den rätt snygga påse (bilden) som jag snappade upp på en vinprovning i torsdags.

Innehåll: Ett blankt vinmagasin, en liten reklamfolder för vintips på nätet, ett rätt kul vinfikonspråks-minilexikon, med ord typ ”Stjälkigt i slutet” och ”ulliga tanniner” samt en flaska vin. Bingo!

Inte ofta man får sådana kluckande påsar. Och det är nog bra det.