Mums – men många plastbyttor blir det.

…har blivit vår favorit, kanske till och med vår räddning, på nya Aftonbladetredaktionen i City.

Vår faktiskt rätt hyfsade lunchkrog på våning nio i de tidigare lokalerna i Globen har nu förbytts till ett kaos av mikrovågsugnar och plastlådor med middagsrester.

Lunchlåda med kylskåpsbekanta är klimatsmart och plånboksvänligt men de något fattigare lunchätarna i familjen får ta våra rester och så tycker jag att det är kul att äta sådant andra lagar. Om det är lite gott.

Dumplingstället är ett hål i väggen och (no shit, Sherlock) huvudattraktionen är dumplings. Åtta färsfyllda pastaknyten med en liten hink nudelsoppa kostar 85 spänn. Det är riktigt gott och prisvärt även om det blir en stor slant om man dumplar fem dagar i veckan. Till fredagens lunch (bilden) växlade jag om med anka, rött/svart ris, hoisinliknande dippsås och sallad samt en extra treat: marinerad shiitakesvamp – allt för en dryg hundring. Ankan var något torr men annars fräscha, distinkta smaker.

En bra lunch kan faktiskt rädda en i övrigt glåmig arbetsdag.

Räkfälla.

…eller i alla fall lär bestånden i Maine, USA vara trygga eftersom fisket där är hårt kvoterat. Dessutom fiskar man med burar (lådan ovan) som ska ge liten bifångst. De amerikanska frysta räkorna finns redan i lösvikt i en del affärer och kommer i påse framåt påsk.

Lite dyrare men goda och saftiga – fast själv föredrar jag nog de något torrare och saltare färska räkorna. (När de finns att få tag på och man har råd.)

Räkolja.

Fick ett smakprov under en pressträff med den importör som köper in de rosa små djuren men bästa nyheten var nog tillbehören: olivolja, flingsalt och surdegsbröd.

Har aldrig ens tänkt tanken att kombinera salta räkor med olivolja. Men majonnäs är ju i stort sett olja med en eller två äggulor så alldeles konstigt är det inte. Testa gärna en rätt gräsig och pepprig olja och doppa både räkorna och brödet i den.

Inte utan att man stör sig på priset.

30 små gram för 300 spänn eller 10 000 kronor kilot – och då fick jag ändå burken med odlad spansk störkaviar till kratigt rabatterat pris. Men gott var det. Svårt att säga utan att kunna jämföra direkt men jag tyckte nog att den var i klass med rysk. Extravagansen kom sig av födeledagsfirande i helgen. Grattis mig!

Etta på lammtoppen.

Riktigt mätt blev man ju inte så jag långstekte också lambringa (100 grader i 6 timmar) fylld med massor av persilja, hackat citronskal, vitlök, mynta, några sardeller, serranoskinka, salt och peppar. Ugnsbakade rotisar till. Väldans, väldans gott. Och ungefär hundra gånger billigare per kilo.

Baguetterna måste vara 55 cm långa och väga 250 g. Allihop.

Här är en del av de matbröd, söta bröd och skådebröd som bagarlandslaget ska kvala till VM med på söndag. Eller inte just de här bröden utan en ny uppsättning som förhoppningsvis kommer att se lika fina ut – eller finare.

Och det är en himla tur att det inte var tävlingslimporna eftersom den församlade världspressen nappade åt sig allt brödet – utom runstenen och vikingaskeppet i trolldeg. Själv högg jag en baguette, ett äppelbröd gjort på både vanlig deg och sockerkaksdeg och med kanelkärm i botten samt en brioche med bärkräm och gojibär. Stor succé på jobbfikat. Alla ense om att de sex i laget kan sina grejer.

Själva VM går i Paris och de fuskiga franska värdarna har bestämt att man bara får använda franskt mjöl. Det innehåller inte askorbinsyra som svenskt och jäser därför sämre. Besvärligt, tyckte coach Johan Sörberg eftersom laget inte kunnat öva särskilt mycket med det franska fuskmjölet. (Anar att franska mjölbloggare kan ha en helt annan uppfattning om detta.)

Smaskig fiberbomb.

Den här blygsamma limpskivan tyckte jag nästan var det mest intressanta på pressträffen. Den är bakad på en mix av ett svensk-framtaget kornmjöl (Kornbygg) som bara odlas i större skala i Norge, lite rågmjöl och hälften vetemjöl. Tack vare kornet blir brödet extremt fiberrikt (betaglukaner) men känns inte som spånplatta för det utan mycket saftigt och med fin, knaprig skorpa. Vill ha mer sånt!

Fint kök, va? Vi är på Hallwylska palatset i Stockholm.

Och här står 5/6 av landslaget. (Enda tjejen, Moa Brink är rejält skymd.) Imponerade mest så här före kvalet gjorde lagkaptenen Håkan Johansson med noteringen 450 semlor på tre månader. Uppätna, alltså.

Matpaus i snöparadiset.

Trevlig vinterpicknickbild skulle tas i fredags.

Kallt? Check!

Snö? You bet!

Sol? Skulle inte tro det.

En av senaste månadernas gråaste dagar. Så vi plåtade lax- och avokadomackor, chokladmuffins och värmande soppa inomhus i blixtars sken.

Nytt försök med mysbilden i dag var det tänkt. Men si då hade det ju börjat töa. Men den tappre fotografen Börje vände på snön i sin trädgård så att det storstadsskitiga kom neråt och en vitare och fluffigare nyans kom upp. Picknickmodellen Karin såg skidåkarförtjust ut allt hon kunde och med uppsprickande molnighet blev det nog inte så tokigt till slut. Men som synes – ruffel och båg.

Fast soppan var faktiskt riktigt god. Quornfärs och röda linser att tugga på och mycket vitlök, curry, kokosmjölk och en aning chili. Gör vilken vintersportare som helst mätt och glad – trots slasket.

700 spänn kilot men nästan värt det.

Lomo – lufttorkad fläskfilé – från ibericogrisar brukar man bara hitta med lite tur i de mer tjusiga specialaffärerna. De här paprikaorangea skivorna dök upp i min lilla skitdyra Konsumbutik. (Favorit-folkisalen Spitfire kostar här 28 kronor medan den lite större Konsumbutiken vid Medborgarplatsen tar 18. Det är konstigt.)

I alla fall var den paprikapepprade och feta lomon mycket god och vi hoppas på mer godsaker från Spanien.

Det där som ser ut som hyvlad jakaranda är torkad ren. Grymt gott.

Dessutom charkade vi i oss lufttorkad ankkorv och fransk salami. Skulle nog kunna leva på salami, bröd och vin. Jo, en liten ostkant skulle väl också kunna slinka ner.

Lite rå lax blev det också.

Det här ser ju inget gott ut men det japanska väldigt marmorerade köttet med en klick löjrom på var nog helgens godaste. Möjligen med undantag för saken (Kozaemon 3 Years Junmai Shu) och den där ankkorven.

Kotlettrad med klyftpotatis var en något mer sansad söndagsmiddag. Slet den ur ugnen vid 64 grader och lite rosa i mitten. Saftigt och bra. Stektermometern är kockens bäste vän.

Försvinnande god.

Nå, så då är vi igång igen på tidningsfabriken efter helgerna. Hittar fortfarande inte riktigt på vår extremt avlånga nya redaktion i City. Men det är rätt praktiskt – en tur till postfacket är som ett rejält konditionspass. Beach 2011 kommer inte att vara något problem.

Soppslurken på bilden är dock inte ämnad för någon strand utan för pisten eller kälkbacken. Årets första uppdrag är nämligen att fixa en vinterpicknick till Härligt hemma-bilagan. Lite knepigt för en som hellre går på krogen efter skidturen än försöker skala apelsiner och sörpla O’Boy i en snödriva. Eller, förresten – glöm det där med skidturen. ”Hellre går på krogen – punkt” stämmer bättre överens med sanningen. Många år sedan det åktes några skidor eller skrillor här.

Men efter ordergivning från chefen står det i alla fall klart att vi ska ha mackor, något varmt och energybars.

Det varma – en soppa – blev rätt bra. Testade till middag. Fräste hackad lök, vitlök, ingefära och currypasta några minuter. I med quornfärs, kokosmjölk, tomatpuré och vatten. Puttrade 10 minuter, öste i kokta röda linser och smakade av med salt, peppar och pressad lime. Bra drag i smakerna och fyllde ut väl i skrovet. En prima skridskosoppa. Tror jag.

Några med blåmögelost och några med appenzeller.

Muffins är bra som utflyktskäk. Man kan liksom knö i en massa mat i smeten och det blir som en lättäten macka. Här samas lufttorkad skinka med olika sorters ost i en oreganokryddad deg. Rätt snygga om jag får säga det själv.

Stora rackare. Orkade bara provsmaka en tredjedels av varje.

Särskilt i genomskärning.

Gojibär och syltad ingefära piggar förhoppningsvis upp den här sockerbomben.

Gegget ovan ska bli enrgybarer (?) är det tänkt. Står och stelnar på balkongen för tillfället. Hoppas kakan går att skära i morgon innan vi ska plåta. En tegelsten av kola, havregryn och nötter känns lite mastigt.

Lite lätt avslagen och ljummen som en härlig brittisk pub-bitter.

Ölen från förorten är lite klen i kolsyran men smakar förträffligt. Rund och go i alekroppen och så en markerad beska med lite salmiak i eftersmaken.

Det är den utflyttade sonen som är bryggmästare. En ypperlig hobby som jag uppmuntrar starkt. Om något av de andra barnen slår sig på chipstillverkning är lyckan fullständig.

Bulls eye!

Och så en bottenlöst dramatisk nyårsbild. Så går det med kaffemuggarna om man inte håller hårt i korken när man öppnar tolvslagsbubblet. Tittmodellen Britt är dock oskyldig till vådaskottet.

Stora skaldjursfatet samlar damm mest hela året men på julafton kom det till användning.

Efter månader av julbordsreportage och knäckrecept är suget hemma hos Hanssons efter klassisk julmat rätt måttligt. Så det blev det här i stället: Kamutvete kokt al dente med sockerärtor, kryddat med olivolja, och aningen paprika, spiskummin och chiliflagor. Och så en massa skaldjur, typ hummer, Stalinkrabba och räkor. Dyrt och gott! Särskilt som vi drack champagne till.

(Fast det blev sill till förrätt. Fänkålssill med färsk fänkål i tunna skivor, löksill, gravad strömming med örter och Norrøna, norsk matjes. Har svårt att släppa sillarna.)

Ett kul påhitt är att man får en miniflaska att hälla slattar i. Världens tolv bästa whisky borde ju bli en superblend. Och det var faktiskt betydligt mer än okej.

Nu vet jag vilka som är världens bästa whiskysar. Kom just hem från Maltwhisky-VM som hålls var tredje eller var fjärde år i Sverige (av alla ställen). Finns säkert liknande tävlingar på andra håll men det här är ett stort och gediget rejs.

Whiskyskribenten Henrik Aflodal plockar ut drygt hundra whisky. Det ska vara maltwhisky men de får komma från var som helst i världen. Svenska Mackmyra gick till exempel till semifinal. Det ska dessutom inte vara några extremer. Max 16 års lagring och max 48 procent alkohol. De ska dessutom vara hyfsat typiska för det destilleri de kommer ifrån.

Sedan får whiskyentusiaster på olika håll i Sverige prova blint. De vet alltså inte vad det är i glasen, annat än att det är whisky. Annars är det lätt att plussa på för egna favoriter eller den där dyra som man vet är fin.

Det är tre klasser: Malty (varken rökiga eller sherryfatslagrade), Rökiga och Sherryfatslagrade. En drös går vidare till fyra semifinaler. Tre går vidare från varje semi till finalen som var i går i Stockholm.

Skitkul att få testa tolv av världens bästa whisky. Har tidigare fnyst lite åt sherryfatslagrad whisky. Kosmetika på sprit som ska vara lite burdus och rå liksom. Får nog ändra mig och gå och handla lite där.

Okej, så här gick det:

Klass Malty (varken rökig eller sherryfatslagrad whisky)
1. Glen Garioch 12 år
2. Yoichi 10 år
3. Longmorn 16 år
4. Yamazaki 12 år
5. Teaninich 12 år

Rökiga:
1. Bowmore darkest 15 år
2. Ardbeg 10 år
3. Lagavulin 16 år

Sherryfatslagrade
1. Glenfarclas 15 år
2. Mortlach 16 år
3. Springbank 15 år
4. Glen Ord 12 år

Alla tre vinnarna går att köpa på bolaget för runt femhundringen.