Observera det lilla seglet av knaperstekt skinn.

Till jobbets angenämare plikter hör att då och då provsmaka Kocklandslagets tävlingsmeny. Laget tränar inför VM i Luxemburg sent i höst. De har träningsläger ungefär en gång i månaden och vid fem sex sådana tillfällen serverar de den 105 portioner stora tävlingsmenyn till matfriska typer som jag, sponsorer eller lagmedlemmen Viktor Westerlinds trevliga mamma och flickvän som jag minglade med före maten.

Det är naturligtvis heltrevligt. Man träffar folk och framför allt får man äta mat som inte ens serveras på de finaste av guldkrogar. Det är inte de drivor av gåslever och hummer som erbjuds på trestjärniga restauranger men ett arbete och ett finlir som som inte går att räkna hem i normala fall. Det är en uppvisning i tekniker på tallrikarna. Det gäller ju att imponera på juryn.

Det hindrar inte att vi gäster petar i maten och är mäkta kritiska. Alla får nämligen ett formulär att fylla i och då gäller det förstås att inte bara komma med fanfarer.

Särskilt gnöligt i kväll eftersom jag satt vid samma bord som exlandslagskonditorerna Per och Peter.

– Det här var väl gott, säger man och smackar.

De tittar på en som om man inte var riktigt klok. (Vilket förmodligen inte är långt från sanningen.) Och så kommer utläggningar på en efterrättsnivå där luften är extremt tunn. Det är givetvis också extremt intressant att få höra.

Till förrätt (ovan): Äppelbakad lättrimmad fjordlax (den runda grejen), terrin på gravad lax och mussla, pressad jordärtskocka, picklad gurka och stekt havskräftstjärt.

Jon tyckte: Snyggt men lite likartade smaker. För lite grönsaker, nu känns det väldigt proteinrikt. För övrigt en vanlig åkoma hos finkrogsmat. Synd. Grönsaker piggar upp med saftighet och knaprig konsistens.

Mycket grejor på tallriken.

 

Varmrätten: Färserad unggris, citronpotatis, sylta på fläsklägg och terrin på kålrot och rödlök.

Jon tyckte: Gott kött men för stor bit. Känns för mastig. Trist torr, kletig kaka med citronpotatis, syltan något för salt, mycket fräsch lökterrin. Och så var det ett strö av riven, friterad fläsksvål. Vi älskar fläsksvål. Så trots ett par tydliga missar gillade vi att äta det här.

Försvinnande god.

 

Desserten: Åkerbärssymfoni med yoghurtsorbet, chokladtarte, minimacron, åkerbärsmarmelad och ett slags fast bärmousse.

Jon tyckte (efter att ha lyssnat noga på konditorerna vid bordet): Fräscht. Den lilla chokladgrejen var fylld med marshmallowssmet, åkerbärssylt (?) och kola. Oväntat skitgod. Superfräsch sorbet, macronen var det gulligaste jag sett på en tallrik men hörde liksom inte riktigt ihop med resten. Över huvud taget så satt inte desserten ihop som en helhet utan var mera fyra små rätter. (Här talar jag med konditorernas röst.) Och så var den lilla macronen täckt av en sfär av smält socker – som på ett lite opassande sätt liknade en uppblåst kondom. (Här talar jag med min egen röst igen.)

Vad de gör med alla de 105 formulären? Mitt tips är runda arkivet.