Stefano Catenacci vill inte snacka bröllop.

Stefano Catenacci drog en förvånad och lättad suck när han avrundade sin presentation av Café Operas smörgåsbord. Det församlade mediadrevet gav nämligen blanka den i vad Vickan och Daniel skulle kunna tänkas bjuda sina gäster på utan hade distinkt fokus på sillarna och det småvarma.

Både Tore Wretman och Werner Vögeli på tvillingkrogen Operakällaren omhuldade den svenska kokkonstens slagkryssare men nu är det 15 år sedan smörgåsbordet fanns på menyn på någon av restaurangerna. Men det blir alltså ändring på det nu. Och det är förmodligen ett smart sätt att få gäster till cafét innan partygängen vinglar in framåt kvällen.

Är det bra då? Ja, här finns det mesta man kan längta efter och formatet är behändigt så att man kan smaka på det mesta utan att spricka. Det är inte det minsta nyskapande men man slipper konstiga påhitt som wasabisill med lingon. Helt okej för knappa 400 spänn och en fantastisk lokal på köpet.

Konstiga påhitt fanns det däremot på den gamla goda tiden. Stefano Catenacci berättade att han frågade Werner om en del udda inslag, bland annat tomatsås.

– Vi måste ju fylla alla hålen, sa Werner.

Det finns nämligen smarta uttag för byttor och kastruller i själva smörgåsbordsmöbeln och ibland kunde inte köket trolla fram tillräckligt många varianter på småvarmt så det fick bli en del andra, mer udda rätter.

Sillarna och laxarna är alltid godast.

Mina favoriter var de distinkt smakande sillarna, den mjälla gravlaxen och lite överraskande (är ingen dessertsnubbe) de små pecannötspajerna.

Mycket nötiga små pajer.