Kallskuret är bäst. Nej, sillarna är bäst, alltid. Sedan kommer kallskuret – eller laxarna.

Årets andra. Måste vara rekord för de senaste tio åren om man inte räknar med dem jag brukar snurra ihop själv. Det här var riktigt bra. Var där med ”Matmaffian” som är en yrkesförening för svenska matskrivare. Vi var på Långbro värdshus och det verkade som om de flesta (och det här är ett kräset gäng) var väldigt nöjda.

Inga nymodigheter men en massa klassiker lagade på bästa sätt och väldigt väl ordnat. Fredrik Eriksson som är boss på stället berättade om alla förberedelser. Redan i början av januari sätter han sig med personalen och går igenom vad som funkade bra och mindre bra. Sedan är det förstås inte fullt fokus på julbordet året runt men hela gänget har det i bakhuvudet. Ser man ett juligt loppisfynd slår man till, hittar man farmors gamla recept läggs det på kom ihåg-hyllan. Under hösten lägger man in rödbetor och gör mos på äpplen, allt med sikte på julbordet. Se där, något att ta fasta på för den ambitiöse julfiraren. (Eller så går man på krogen.)

Inte nog med att vi åt så vi storknade. Vi fick höra Ingela Stenson från trendspanarföretaget United minds berätta om vad som gäller inom ätande, julbordande och vad som ger status i livet.

Värsta skämmet för en svensk är att ha ostädat hemma. Något av det duktigaste man kan ta sig för är att göra det lite svårt för sig till jul (eller söndagsmiddagen) och laga mat från den absoluta grunden.

Så vill du vara 5-plus – våttorka golven och sätt grisfötterna på kokning.

Jonas Odland förespråkar Brännvin special (32%) till hemkryddat. Jag vill nog ha det lite starkare.

Snapsseminarium på Långbro värdshus i helgen. Jonas Odland till höger är mannen som ser till att kryddade klassiker som OP Anderson, Skåne och Bäska droppar smakar likadant från år till år. Han leddde oss vid handen under slutövningen då vi skulle blanda ett eget kryddat brännvin.

Vad ska man ta?

Vi hade i stort sett allt i krydd- och örtväg att välja på plus bär, nötter och citrusfrukter. Lite av överflödets förbannelse. Svårt att hejda sig och inte börja proppa i för många olika smaker – en fälla jag genast trillade i.

Snyggt, va?

Sayan Isaksson som driver restaurangerna Esperanto och Råkultur (sushi) ilade in i köket och brände kanel och hasselnötter. Ner i flaskan tillsammans med citron och rosmarin. Det smakade mest citronskal men efter något dygn kickar nog de andra smakerna in.

Sören Polonius, sommelier på F12, tog lite rökig whisky, sirap, apelsinskal och stjärnanis. Där fanns direkt en tydligt lakritston från anisen och viss sötma. Kanske inget till silltallriken – men sedan, som avec.

Fredrik Eriksson som kör Långbro gjorde en prydlig höstsnaps med lingon och timjan och en med ”goda smaker som funkar ihop”: chili, kanel, apelsin, anis och ingefära. Den sista ett riktigt rivjärn. Brrr!

Andra iakttagelser: Rabarber ger en trevlig syrlig ton och dessutom fin ljusrosa färg till spriten. Pepparrot ger en rå och källaraktig smak. Måste balanseras med sötma och något friskt i citrusväg.

Där är jag, längst till vänster!

Lilla jag är häxmästaren bakom den chockrosa häxbrygden. Muddlade lingon och rosmarin, blandade med rivet limeskal och ingefära, spetsade med rökig whisky och rundade av med honung. Tänkte ”viltsnaps” men det blev som en sådan där fantasicider (typ kaktus och smultron) – dessutom avslagen men ruskigt alkoholstark. Skulle hoppat över ingefäran – och förmodligen limen också. Men färgen blev läcker.