En hel flaska rött!

Senaste hemsnickret till bilagan handlade om mat med vin i. Här är det en brasato al barolo som ligger och marinerar sig. Eller i alla fall nästan. Ersatte den dyra barolon med betydligt billigare plonk och köttbiten är högrev men borde vara något åt rostbiffshållet.

Långkok!

Efter flera timmar i marinaden och ett par på spisen lyfte jag ur köttet och mixade rödvinsspadet och grönsakerna. Det blev inte en vacker men en mustig sås. I lilla formen längst fram vibrerar polenta med gorgonzola och en himla massa smör av kalorier. Extremt mastigt men gott. Dyker upp i Härligt hemma nästa lördag.

Dopp i grytan!

Ostfondue blev det också. Bortsett från att det är tråkigt att riva 600 g ost så är det ju lätt som en plätt att sno ihop. Borde man göra oftare.

Norpade en segknaprig chokladsnitt redan under plåtningen.

Enklare resa inför nästa plåtning. Stjärnkonditorn Elisabeth Johansson fixade sju ton småkakor åt oss att plåta. Blev mycket vackert. Och jag blev mycket populär som fick en burk kakor med mig tillbaka till redaktionen. Kollegorna grät av lycka över hallongrottorna vid fikat. Nå, de blev i alla fall lite fuktiga i ögonvrårna.

Tack, Bettan!

Kullerstensgator är bara förnamnet.

Mat för dagen-bloggen har varit i Italien och där går som bekant inte att blogga alls (typ), därav uppehållet. Men nu är jag tillbaka i civilisationen.

Vi bodde i helt otroligt medeltida Castelvecchio di Rocca Barbena en halvtimme in och 500 meter upp i bergen ovanför den liguriska kusten. Genuint på alla sätt och vis och prångiga gränder som får gatorna i Gamla stan att framstå som Champs Elysées. Den skära pricken är morsan som vaktar vår takterrass. (Vi gillar takterrasser.)

Spillrorna av en elegant presentation.

Naturligtvis tryckte vi oss en massa mat. Bland annat åt vi en kul och god svampmeny på restaurang Scola i grannkommunen Castelbianco. Det var rätter med svamp rakt igenom. På bilden ovan en av förrätterna, en röra på skogsvamp mellan supertunna nougatplattor. Mycket elegant – i varje fall innan jag började gräva i den. Att det ska vara så svårt att komma ihåg att plåta innan man börjar äta.

Förmodligen både första och sista gången.

Inför desserten skojade vi om ”svampglass” och ”kanderade kantareller” fullt övertygade om att menyns tema skulle ta slut där och att vi skulle få en helt vanlig efterrätt. Men är det svampmeny så är det. Gognacsstekta bananer med toppmurklor är kanske inte det allra godaste jag ätit i dessertväg men det slank ner utan besvär – och det var jävlar i oss svamp!

Rejäla doningar.

En höjdare på resan var kastanjefestivalen i Alto. Folkfest med orkester och dans på stora torget och en massa raska seniorer som bland annat rostade kastenjer över öppen eld i stora järnkittlar. Något förvånande bara att inte Bosse ”Solens mat” Hagström dök upp med ett förtjust ”belissima!” bland pantertanterna och stålfarfäderna i köket. Det här hade varit din grej, Bosse.

Mycket skal blev det.

Tryffelgröten med polenta var väldigt – grötig. Men rödtjutet och kastanjerna var goda. Hela byn var snart sotsvart om fingrarna efter att ha pillat bort hårdrostade skal.

Det var fullsmockat på bykrogen. Många åt faktiskt pizza men då missade de den här pastan.

Annat trevligt: Hypergod tagliatelle med hasselnötsås på Usteria del Burgu i Zuccarello en halvmils serpentinväg längre ner i dalen.

Frasigt och getigt på samma gång.

Och de friterade zucchiniblommorna med getost på krogen i lilla Nasino, där vi också köpte vin och olivolja direkt på fabriken. 200 spänn för en tiorätters med vin och grappa – det gillar vi nästan mer än takterrasser.

Vedervärdigt!

Åsså undrar förstås alla hur viltsnapsen utvecklades under några veckor i flaskan. Den blev faktiskt bara värre och värre. Inte ens en prima älgstek med mumsig svampsås kunde skyla den elaka limeskalssmaken. Bland det värsta jag blandat ihop sedan lekskolan.