…eller åtminstone Jesus var i stan i går. Jim Murray ger ut standardverket ”Whisky bible” med 3 850 betygsatta whiskysar i årets upplaga. Och då måste man naturligtvis pallra sig iväg för att lyssna även om det inte klockrent eller ens dissonant är något att skriva om i Härligt hemma-bilagan. Men that’s what bloggar är till för.

Jättestora spritföretaget gluffgluff som käkade upp Vin&sprit och Absolut för något år sedan arrangerade en provning i (som synes) mörka källaren Nobis. Anledningen var att de lanserar en 12-årig blended från Ballantine’s på systemet.

Och då kan man ju misstänka att de gett Murray en hög med guld för att sjunga den whiskyns lov för Sveriges spritjournalister.

Han inledde med att bedyra att så inte alls var fallet utan att han nappat på det här uppdraget eftersom han utsett Ballantine’s basmodell till årets ”Unaged blended scotch of the year” och deras 17-åring till ”Scotch blend of the year” i whiskybibeln. Så, okej då.

En blended whisky är alltså en blandning. Simplare sorter innehåller till största delen grainwhisky som ofta är en enklare sorts sprit – men undantag finns – och upp till 10 procent maltwhisky av en eller flera sorter. De är sällan lagrade mer än de stipulerade tre åren och bärstensfärgen kommer från bränt socker – inte från faten.

Sedan finns det förstås bättre (och dyrare) blended whisky. De innehåller bättre grainwhisky, mer och bättre maltwhisky och har legat på fat betydligt längre tid.

Murray är förstås ohyggligt kunnig, dessutom underhållande – och så fräck att Bert Karlsson skulle rodna.

Dessutom överraskar han med att hylla blended whisky. Annars brukar det vara no, no för konnässörer som gärna håller sig till single malt, helst från enska fat från sedan länge nedlagda distillerier och gärna tjafsar om huruvida den första flaskan eller den sista som fylldes från just det fatet utvecklar mest rökighet i eftersmaken.

Men nix, Murray talade länge om alla de smaklager och skiftningar man kan hitta i en bra blend. Och det verkar ju rimligt eftersom den innehåller flera olika sorters whisky.

Sedan var det dags att testa (och spotta) fem olika sorters Ballantine’s. Och det var gott. Jag blev särskilt imponerad av 17-åringen – ”Blend of the year”. Men det är ju svårt när man inte har något annat än just den familjen att jämföra med. Är den exempevis godare än min singel malt-favorit Laphroaig? Fan vet.

Men blended är inget att fnysa åt. Så långt är jag med.

Till sist – två provningstips från Gud:

Vattna inte whiskyn. ”Vi provar whisky här – inte starkt vatten.”

Värm whiskyglaset i handen en stund, som med en cognac. Då doftar spriten mycket mer.