Dagdrivarfynd på Riksarkivet
avJag kan vara den sämste sommarjobbare som någonsin fått anställning på Riksarkivet.
Ensam i en kulvert, femtio meter under marken försökte jag sova bort mina studentikosa bakfyllor på en liten huvudkudde av FPU-protokoll från 60-talet.
Jag kommer aldrig att glömma chefens blick när han väckte mig och såg den lilla dregelpöl som långsamt höll på att utradera Ola Ullstens namnteckning från något centralt dokument i den folkpartistiska historien.
Dagarna gick.
Dregelspåren ringlade sig mellan Verkställande utskottets pärmar och årsmötesprotokollen. Ordningen som skulle öka genom min närvaro var knappt mätbar. Efter en månad var den ungefär lika påtaglig som pigmenthalten i min bleka hy.
En dag, som vanligt på flykt från att göra verklig nytta, hittade jag av en slump en liten brev- och autografsamling som tillhört en död, svensk kapitalist. Den var imponerande. Och det mest imponerande brevet av alla var en liten ”biljett” från ingen mindre än Marie Antoinette, drottning av Frankrike. Adressaten var okänd, men den gick säkert att lista ut om man var historiker.
I kuvertet låg en hårlock. Den var blond. Jag tummade på den.
Var den äkta?
Kom den från en peruk?
Vem vet. Man kan hoppas att den döde kapitalisten visste, eftersom den förmodligen kostat honom ganska mycket kapital.
Men bara tanken på att den kanske vilat mot den hals genom vilken både världens mest berömda kakor och Revolutionsplatsens giljotin passerat var tillräcklig för att världshistorien skulle krympa till något svindlande, nästan motbjudande… torftigt.
Martin Aagård
Längst in i kontoret, dit lysrören inte riktigt nådde, satt Lillemor. Hon hade hörlurar med en liten mikrofon. När Lillemor inte talade i den rökte hon cigarretter ur ett munstycke och ibland både rökte hon ljudlöst och talade fram små gråblå slöjmoln.
Av sex personer i familjen arbetade tre på Sundsvalls sjukhus. Farfar bodde på en avdelning i flera år innan han dog. Jag såg sjukhuset lite som platsen för ett familjeföretag där jag gled omkring i långa korridorer, viss om att alla vituniformerade jag mötte ville mig väl. Sjukhuset var den tryggaste platsen på jorden, ty här botades sjukdomar och räddades liv. Folk med sjukhusskräck var suspekta i min värld.
35 kronor i timmen fick man på de kommunala sommarjobben. Alla ungdomar var garanterade fyra timmar om dan i fyra veckor, vill jag minnas. Jag tyckte det var förnedrande låg lön redan då, i mitten av 80-talet, men jag behövde pengar till en tågluff och hamnade som vaktmästare på idrottsplatsen. Jobbet bestod mest i att klippa gräs och sopa hallen. Fotbollsplanen var enorm, hallen dammig även när den inte använts. Jag och min lika håglösa jobbarkompis Magnus hade på en gång för lite och för mycket att göra. Det danade mig inte ett dyft.
När jag slutade åttan fick jag sämsta betyg i tyska och de andra var inte mycket att skryta med heller.
Samma sommar som jag tog realen, 1960, fick jag vicka som lantbrevbärare. Det skedde av en slump. Jag hyste ett målinriktat intresse för ortens SMU-förening (många söta tjejer där) och en något äldre kille där erbjöd mig jobbet. Det höll på att sluta illa första dagen.
