Man fick 8 öre för att nysta ihop en lina. Det var tidigt 50-tal, vi talar om storgods i Sörmland och linorna ifråga var spända mellan höhässjans störar. I ackordet ingick också att de hårt nedspettade störarna skulle dras upp och läggas i en prydlig hög. Det var ett bitvis tufft arbete för en tioåring.

Min pappa var gårdens befallningsman – en i dag helt omöjlig titel. Klockan 7 varje morgon ”ställde han ut karlarna”, som termen löd. Då ledde och fördelade han arbetet. Det var förstås han som fixade mitt första sommarjobb och som satte lönen. Den var knappast reglerad i Lantarbetarförbundets kollektivavtal.

Mitt arbete började när höet var torrt och skulle köras in. Den vackra gröna hässjan förvandlades då till en naken torkställning som snabbt skulle bort. Jag ogillade ståltrådslinorna som var motspänstiga och kalla. Hamplinorna var bättre och man lyckades snabbt få dem snyggt upprullade på därför avsedda träklabbar. 

Medan jag arbetade låg det torkade höet i doftande strängar intill hässjan. Hästen och släpräfsan drog ihop det till en hög som lastades upp på höskrindan av starka och solbrända armar. Lantarbetarna hade fickur och reklammössor från Bolinder Munktell. De drack kaffe ur medhavd termos medan jag själv halsade mammas svartavinbärssaft ur en flaska med patentkork av porslin. Det var alltid solsken på den tiden.

På en dags arbete fick man i alla fall ihop några kronor. Och det fanns fortfarande tvåöreskolor i närmaste lanthandel.

Torsten Kälvemark