Kerstin Weigl: Underskatta aldrig växeln
av
Längst in i kontoret, dit lysrören inte riktigt nådde, satt Lillemor. Hon hade hörlurar med en liten mikrofon. När Lillemor inte talade i den rökte hon cigarretter ur ett munstycke och ibland både rökte hon ljudlöst och talade fram små gråblå slöjmoln.
Vi var ett tiotal kvinnor med varsin tung svart telefon försedd med många små lampor. Närhelst en av lamporna blinkade förväntades vi trycka in den, lyfta luren och säga; ”färdtjänstgomidda” eller ”färdtjänstgomorron”. Vi hade inte headset (som det sedermera hette), det var Lillemors privilegium.
Hon hade svarta ögonbryn, ditmålade med penna högt upp i pannan. Rösten var len, men små vassa hugg hördes också från hennes dunkla hörn.
Jag tyckte ganska bra om mitt arbete. Jag hade ett litet block där jag skrev ner beställningar från alla de gamla som någon av de följande dagarna behövde åka till doktorn, tandläkaren, hårfrisörskan eller fotvården. Jag var 17 år och visste inte att så många människor behövde fotvård.
Ingen av oss var lika effektiv som Lillemor. Hon visste hur Elna, Grace, Otto och Albin skulle tas. I arbetet ingick att lirka med dem och fördela beställningarna så att de inte alla skulle behöva hämtas av taxi exakt samtidigt.
Jag lyssnade på Lillemor. Jag smakade på makten. De dumma gubbarna kan råka trilla ur växeln. De snorkiga får vänta länge bakom blinkande lampa. De rädda (”är det säkert att bilen kommer?”) kan lugnas. De artiga får bästa taxitiden.
Jag lyssnade och lärde detta centrala för mitt kommande yrkesliv: underskatta aldrig en växeltelefonist.
Kerstin Weigl
Av sex personer i familjen arbetade tre på Sundsvalls sjukhus. Farfar bodde på en avdelning i flera år innan han dog. Jag såg sjukhuset lite som platsen för ett familjeföretag där jag gled omkring i långa korridorer, viss om att alla vituniformerade jag mötte ville mig väl. Sjukhuset var den tryggaste platsen på jorden, ty här botades sjukdomar och räddades liv. Folk med sjukhusskräck var suspekta i min värld.
35 kronor i timmen fick man på de kommunala sommarjobben. Alla ungdomar var garanterade fyra timmar om dan i fyra veckor, vill jag minnas. Jag tyckte det var förnedrande låg lön redan då, i mitten av 80-talet, men jag behövde pengar till en tågluff och hamnade som vaktmästare på idrottsplatsen. Jobbet bestod mest i att klippa gräs och sopa hallen. Fotbollsplanen var enorm, hallen dammig även när den inte använts. Jag och min lika håglösa jobbarkompis Magnus hade på en gång för lite och för mycket att göra. Det danade mig inte ett dyft.
När jag slutade åttan fick jag sämsta betyg i tyska och de andra var inte mycket att skryta med heller.
Samma sommar som jag tog realen, 1960, fick jag vicka som lantbrevbärare. Det skedde av en slump. Jag hyste ett målinriktat intresse för ortens SMU-förening (många söta tjejer där) och en något äldre kille där erbjöd mig jobbet. Det höll på att sluta illa första dagen.
