Egentligen var det inget riktigt sommarjobb. I alla fall inte i bemärkelsen att det resulterade i en lön. Men däremot i husrum. Mot två timmars arbete om dagen fick litteraturintresserade ungdomar övernatta på bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. En hel sommar sorterade jag böcker och sov på rostiga britsar med mögliga skumgummimadrasser.

När amerikanen George Whitman öppnade sin affär 1951 beredde han plats för sitt hemlands författarbegåvningar. Anaïs Nin, James Baldwin och Allen Ginsberg har alla vistats där. I dag är det just detta som utgör varumärket. På söndagar bjöd den numera uråldrige George på obligatorisk pannkaksfrukost. Hans hem var ett veritabelt museum med signerade originalutgåvor och svartvita författarporträtt.

När bokhandeln stängde vid midnatt gick vi sommarjobbare ner till Seine som flöt precis utanför. Där delade vi på en flaska rött som någon köpt för mindre än en euro. En av oss var alltid tvungen att stanna inne, eftersom vi inte var betrodda med någon nyckel. Vi förstod aldrig riktigt om vi jobbade på den franska huvudstadens kulturella högborg, eller på ett företag som med alla medel exploaterade litteraturhistorien. Vi kom inte heller underfund med ifall det var en schysst eller riktigt dålig deal vi hade ingått. 

Jag fick i alla fall en sommar i Paris som jag annars inte hade haft råd med. Om jag var riktigt pank behövde jag bara plocka upp lite mynt från önskebrunnen för att få råd med en crèpe.

Athena Farrokhzad