Jag fick sparken från mitt sommarjobb. Det kan låta som ingenting. Det kanske är ingenting. Men det kändes som någonting då och nu också faktiskt.

Jag jobbade hos mordbrännare, mördare, pedofiler och våldtäktsmän på en rättspsykiatrisk klinik. De var som folk är mest men med mer ångest. Ibland tjöt överfallslarmet, ibland spelade vi biljard, ofta städade vi, sällan hade vi tid att prata med de inlåsta.

Ibland övervakade jag de farligaste patienterna – bland dem en skolrektor som skar av folks tummar för att lämna falska fingeravtryck innan han brände dem och deras djur till döds – på tidsbestämda promenader i ensamhet på innergården.

Ett vuxet jobb, ansvarsfullt, med lön. Samtidigt ett enkelt jobb, omöjligt att missköta.

Sommaren gick och jag fick förlängt. Men framåt vintern tog det slut. Jag hade inte hjälpt kollegerna att städa när min städning var färdig.

”Du går och sätter dig”, sa chefen. Med röd skampanik  försökte jag argumentera. ”För då finns tid att prata med patienterna och det tycker jag är viktigare”. Det bet inte. Städa var nummer ett.

Sparken.

Det gjorde ont. 19 år gammal, uppfostrad att göra rätt för mig. Jag skämdes så att jag grät. Jag var bara ett barn, bortskämt antagligen, som drabbades av livet. Vuxenvärlden var hård. En chans, sedan ut.

Senare visade det sig att chefen stal patienternas narkotikaklassade mediciner.

Fredrik Virtanen