Samma sommar som jag tog realen, 1960, fick jag vicka som lantbrevbärare. Det skedde av en slump. Jag hyste ett målinriktat intresse för ortens SMU-förening (många söta tjejer där) och en något äldre kille där erbjöd mig jobbet. Det höll på att sluta illa första dagen.

Moped var en förutsättning. Första dagen följde den ordinarie killen med för att visa turen. Vi åkte jämsides i en utförsbacke och pratade, jag noterade inte att den lilla grusvägen gjorde en tvär krök, plötsligt befann jag mig i luften likt en cykelakrobat, två meter ovanför marken, i panik lättade jag blixtsnabbt på gasen och drog på för fullt när jag landade i stubbåkern. Höll balansen. Den ordinarie höll på att skratta ihjäl sig. 

Det var ett intressant jobb. Jag fick ta del av hela det sociala spektrat. Där fanns jägmästaren som bodde i hyreshus med pyttesmå brevlådor i porten, med öppningar som verkade gjorda för flygbrev från USA. Hans myckna post måste jag lägga i trappan. (Sedan dess är jag fanatisk motståndare mot brevlådor i porten). Ännu högre på den sociala rangskalan stod juridikprofessorn Ivar Agge, sommargäst i trakten, rund som ett bowlingklot och tankspritt vänlig; fick alltid kilovis med juridisk litteratur. Och så längst ned den fattiga familjen långt in i skogen, med många barn som tycktes ointresserade av tvål och vatten. Modern såg gråtfärdigt tacksam ut när jag kom med barnbidraget. 

En gång fick jag skäll av stationsföreståndaren, någon hade ringt och klagat att jag inte tömt brevlådan längst bort på turen. Svärande över att missa fotbollsträningen körde jag den dryga milen. Det blev mer svärande sen. Lådan var tom.

Gunder Andersson