Jag var 16 år. Mellan första och andra året på gymnasiet, ekonomisk linje, Katedralskolan, Linköping. Skolan som fostrade Lars Winnerbäck, Lennart Ekdal och Steffo Törnqvist. Till skillnad från polarna Kenna, Lelle och de andra, var jag utan sommarjobb.

”Säkrade” därför upp med ett jobb ingen vettig människa ville ha: att dela ut Östgöta Correspondenten mellan 03.30-06.00 sex morgnar i veckan. Ett hyfsat betalt deltidsjobb.

Ett par dagar senare fick jag ett ”riktigt” jobb, vilket jag trodde var kört, som ekonomiassistent på Essmans korvfabrik.

En fantastisk medelålders kvinna, jag skäms för att jag inte kommer ihåg hennes namn, lärde under två, tre dagar upp mig om ordersedlar, fakturor, löneutbetalningar och sådant. Sedan blev hon plötsligt sjukskriven och hade lång semester och det nätverk som hon normalt var navet i – från vad karlarna i slakteriet skulle producera till de chaufförer som skulle köra ut Essman-korvarna till hela Sverige – blev plötsligt mitt ansvar.

All heder till högste chefen som vänligt sa att vi betalar hur mycket övertid som helst, bara du fixar hennes jobb. Snacka om att man fick växa med uppgiften. Essman från 06.00 till framåt 23-tiden varje kväll. Och innan dess, utkörning per cykel av Corren, i ur och skur.

Så: folk runt landet fick sina korvar med bröd. Corren-prenumeranterna kunde läsa sportkrönikören Åke Stolt, han som nog mest av allt fick mig att vilja bli journalist. Och min moral är fortfarande att får man ett jobb, ska man fan ro det i hamn.

Jan-Olov Andersson