– Jaha, så du studerar, du. Bra, då kan du räkna.

Fan. Märktes det så tydligt? Som om jag haft en skinande studentmössa på skallen.

Skulle börja tvåan och var ju så gott som vuxen. Och förresten, alla gick väl gymnasiet nuförtiden?

Widrikssons åkeri låg i Värtahamnen mellan Siljaterminalen och Fanérkompaniet. Mitt jobb var att räkna ut hur mycket ett gäng friåkare skulle ha för dagens körningar.

Ingen av chaffisarna ägnade karbonkopiorna med mina siffror något intresse. Noterade summan, vaggade till kassan.

Utom den vresige med paketbilen. Inga glada tillrop om ”studerad karl” där inte. Han gick åt sidan och la noggrant ihop posterna. Lite svettigt var det de första dagarna men procent och plus kunde jag räkna i sömnen.

Och sömnigt var det på åkerikontoret. Avdelningschefen förstod. Visst kunde jag läsa en bok om jag ville.

Jag hade just börjat min vandring vid vänsterns avgrund och slukade girigt Väinö Linnas torpartrilogi.

Alltför girigt.

Jag räknade fel.

Gissa vem…

Den vresige flinade för en gångs skull.

– Och hur får du ihop det här?

Röd som en r:are la jag ifrån mig boken och adderade om. Naturligtvis var det för lite.

Han sneglade på boken.

– ”Upp trälar!” Du ska inte läsa sånt kommunistskit. Förstör bara ögonen.

Jag mumlade något om ”jättebra bok” bakom brillorna men då var han redan och cashade in.

Bristande klassmedvetenhet, tänkte jag stött. Med vita mössan på svaj.

Jon Hansson