Det var en underbar sommar och den bestämde inriktningen av resten av mitt liv. Fast det visste jag givetvis inte då.

Det var i mitten av 1970-talet och jag hade nyss gått ut gymnasiet. Jag jobbade som vaktmästare på Stockholms stadsbibliotek, i Gunnar Asplunds skapelse från 1920-talet.

Jobbet var enkelt. Man satte upp tillbakalämnade böcker på sin plats i hyllan, fick hoppa in i växeln när telefonisten hade lunchrast och skicka bokpaket till andra bibliotek. Ibland fick man förtroendet att ta hand om tidskriftshörnan, en avdelning full av tidningar från världens alla hörn.

Min arbetskamrat hette Lasse. Han skulle bli journalist, rökte Gauloise och var världsvan. Alltså allting som jag inte var.

Under våra raster berättade han om sitt framtida jobb. Världens ruttenhet skulle avslöjas, krishärdar uppsökas och folket upplysas.

Lasse var kort sagt spännande. Jag hade bestämt mig för att börja på Handelshögskolan eftersom ekonomi ju alltid kunde vara användbart. Men nu kände jag med än större tydlighet än jag gjort redan från början att valet inte var riktigt rätt.

När sommarjobbet var slut dansade Lasse iväg. Jag började på Handels där den första person jag talade med undrade om vi inte träffats på Whitlockska vårbalen.

Tre veckor senare stod jag på rektorsexpeditionen och krävde tillbaka mina betyg. Det var sista ansökningsdagen till Journalisthögskolan och nu var det riktigt, riktigt bråttom.

Världen skulle givetvis avslöjas. Men inte bara av Lasse. Jag ville också vara med.

Lena Mellin