Fem somrar i rad. Avklädd på allt det som var jag. Avpersonifierad. En anonym asiat i en vit städrock som befann sig längst ner i en hierarkisk sjukhusmiljö. Måndag till fredag. Sju till fyra. Hälsningar som singlade ner på golvet. Och ingen som tilltalade en vid namn. 

Man var inte ointressant. Men man blev ointressant. Man var inte tyst. Men man blev tyst. Någon som patienterna pratade välartikulerat till.

”Ty-c-k-er du-u o-m Sv-eri-ge?”

Man fick vara glad för att någon pratade med en överhuvudtaget. Eller om en. 

”Titta så fin färg de där människorna har.”

Osynlig – och ständigt synlig. Det enda giltiga skälet för att lämna avdelningarna var för att ta sig en rök. En snabb paus var okej om man drog ner gift i lungorna. Så det gjorde vi. Små, små andpauser med eller utan filter. 

På luncherna åkte vi ner i källaren. Städerskor plockade upp andra städerskor på väg ner i hissen. Stannade på plan, 12, 11, 9. Tills man hamnade i det fönsterlösa rummet. Där pratade folk till en. Där blev man synlig ett tag. Sedan släpptes man av i osynligheten på 12:an igen.

Varje sommar lovade jag mig själv att det skulle bli annorlunda. Sa att jag var äldre nu. Jag hade tittat för mycket i golvet. Jag hade varit för tyst. Nu skulle jag se folk i ögonen, och mötas av respekt. 

Jag klev ur hissarna, med moppar och svabbar i min städvagn. 

Hälsade. Städade. Möttes av tystnad. 

Varje sommar blev jag fråntagen min identitet. Varje sommar förlorade jag min självkänsla. Och varje sommar fick jag eksem.

Lena Sundström