Hur blir man en Quisling?

Året var 1963.

Det var min Onkel, chefsadvokat på den västtyska varuhuskedjan Karstadt, som fixade jobbet på ett av varuhusens lager. 

Togs emot med öppna armar av Fräulein Tather, Herr Pfeiffer, Herr Morgenstern och Frau Müller, som satte mig in i hur man skickade iväg hattar, skärp och tygblommor till Bremen, Fulda och Köln.

Slängde mig över jobbet, men kände snart Frau Müllers milda hand på min axel. Inte så fort, sa hon.

Så blev jag invigd i deras hemlighet. 

Det fanns inga jobb på avdelningen. Och för att dela på de få jobb som fanns, så gällde det att arbeta sakta eller helst inte alls. 

Vår viktigaste uppgift var att dölja att vi inte hade något att göra.

Herr Pfeiffer visade mig spegeln som avslöjade om en chef var på ingång. Och muren av kartonger som dolde vår verklighet. Att en Jägermeister låg på kylning i ett handfat. Att Fräulein Tather läste kärleksmagasin och Herr Pfeiffer löste korsord. Att Herr Morgenstern pluggade till ingenjör och Frau Müller virkade spetsdukar. 

Och att jag satt och skrev.

Så gick den lata sommaren.

Hur blir man en Quisling?

En dag hörde jag mig själv berätta för Onkel om Jägermeistern, korsorden, virkningen och serietidningarna. 

Och jag kan inte fatta varför.

Hur blir man en förrädare?

Och det kanske mest skrämmande: varför tog jag aldrig reda på vad som hände med mina vänner där bakom de skyddande kartongerna.

Monica Gunne