35 kronor i timmen fick man på de kommunala sommarjobben. Alla ungdomar var garanterade fyra timmar om dan i fyra veckor, vill jag minnas.  Jag tyckte det var förnedrande låg lön redan då, i mitten av 80-talet, men jag behövde pengar till en tågluff och hamnade som vaktmästare på idrottsplatsen. Jobbet bestod mest i att klippa gräs och sopa hallen. Fotbollsplanen var enorm, hallen dammig även när den inte använts. Jag och min lika håglösa jobbarkompis Magnus hade på en gång för lite och för mycket att göra. Det danade mig inte ett dyft.

De första dagarna tittade jag på klockan varje kvart och tröstade mig med min freestyle, som det hette då. 

En dag lyckades jag bemästra idrottsplatsens högtalarsystem. Ut över det lilla brukssamhället dånade snart Whitesnakes Slide it in. För första och sista gången.

Det slog mig aldrig ens in att någon annan – folket i de nybyggda radhuslängorna hundra meter bort till exempel – vare sig skulle höra eller störas. Vem skulle inte bli glad av lite hårdrock i sommaridyllen?

Om jag ska förklara det hela med människans spontana uppror mot omvandlingen till arbetskraft eller, kanske mer troligt, bara med ungdomens typiska empatilöshet vet jag inte. Men hur som helst åkte jag glatt jag runt med gräsklipparen, medan telefonen glödgades inne på kontoret.

Åtminstone hävdade chefen, när han raskt slagit av systemet, att han bara under de minuter som gått sedan han återvänt från något ärende, mottagit ett flertal undrande telefonörer.

Magnus var den ende som garvade.

Petter Larsson