Det var lika ballt som manligt där på fotsteget längst bak på sopbilen. Spaken till Skruven inom bekvämt räckhåll. Skruven var enorm. Den malde ner allt. Från hundlik till det där gamla kylskåpet i Sandarne. Vi fick två bärs var för jycken och nästan en polisanmälan för kylskåpet.

Soptunnorna i Söderhamn var av grov, galvad plåt. Man fick släpa och dra. Man klämde sig, skrapade sig och ulkade av dunsterna från alla jästa blöjor. Villorna hade pappsäckar som ofta gick sönder. Och hyreshusens jävla plastcontainrar. Alltid proppfulla och så täppt uppe i rören. I bland i flera våningar. Snubben som körde klev inte ut ur hytten mer än han behövde. Jag fick göra allt. Men pilsnern som gubben Holm på Östra Storgatan alltid ställde ut la han beslag på snabbt som fan.

Och så ut på Skärgårdsturen. 30 grader varmt, fågelkvitter, ljuvligt på fotsteget.

Jag tror det var i Jonskär jag såg de första latrintunnorna, märkliga historier i oljad papp som hälsingarna sket i.

– Lägg i dom försiktigt, sa snubben i hytten.

Jag fick väl dit en tio – femton stycken. Innan jag drog igång den mäktiga Skruven.

Herregud vilken explosion! Den fekala smeten trängde in överallt. Det blåste pålandsvind och stanken måste ha känts ända till Bollnäs.

Jag hade missat att tunnorna – försiktigt – skulle ställas in i luckan längst fram.

Jag fick inte ens komma i närheten av förarhytten på hemvägen och jag kunde hålla mig för skratt när jag spolade rent bilen.

Sen, på kvällen, åkte jag hem och läste Flugornas herre.

Svante Lidén