Av sex personer i familjen arbetade tre på Sundsvalls sjukhus. Farfar bodde på en avdelning i flera år innan han dog. Jag såg sjukhuset lite som platsen för ett familjeföretag där jag gled omkring i långa korridorer, viss om att alla vituniformerade jag mötte ville mig väl. Sjukhuset var den tryggaste platsen på jorden, ty här botades sjukdomar och räddades liv. Folk med sjukhusskräck var suspekta i min värld. 

Så hamnade jag sommaren 1987 på patologen, avdelningen i underjorden. Det var samma år som farfar dog. Jag fick en vit rock och en plastficka med mitt namn på bröstet. Till patologen kom det mängder med inre organ och huddelar för undersökning. Men det kunde också komma in ett avskuret finger, ett bröst eller ett embryo. 

I familjen var det inte underligt att prata om olika kroppsorgan vid middagsbordet. Jag såg en genomskuren cancerknöl för första gången när jag gick på lågstadiet. När den manliga läkaren skurit färdigt i organet sparade man det i en formalinburk i två månader. Min uppgift bestod i att över en stor diskho sila bort det stinkande formalinet och slänga ”preparaten” i en sopsäck. Alla kvinnor som arbetade på patologlabbet vittnade om samma sak: inre organ som lungor eller tarmar skapar inga direkta känslor. Det var de yttre organen som gav rysningar: ett öga, en stortå. Det gällde att inte närgranska preparaten, tvångstankarna att man sakta skulle stoppa något i munnen låg alltid nära. Ändå var processerna nere på patologen helt naturliga vid den här tiden. Det är först nu senare som bilden har komplicerats. Men jag älskar fortfarande sjukhus, världens tryggaste plats.

Viktoria Jäderling