Jag kan vara den sämste sommarjobbare som någonsin fått anställning på Riksarkivet.

Ensam i en kulvert, femtio meter under marken försökte jag sova bort mina studentikosa bakfyllor på en liten huvudkudde av FPU-protokoll från 60-talet.

Jag kommer aldrig att glömma chefens blick när han väckte mig och såg den lilla dregelpöl som långsamt höll på att utradera Ola Ullstens namnteckning från något centralt dokument i den folkpartistiska historien.

Dagarna gick.

Dregelspåren ringlade sig mellan Verkställande utskottets pärmar och årsmötesprotokollen. Ordningen som skulle öka genom min närvaro var knappt mätbar. Efter en månad var den ungefär lika påtaglig som pigmenthalten i min bleka hy.

En dag, som vanligt på flykt från att göra verklig nytta, hittade jag av en slump en liten brev- och autografsamling som tillhört en död, svensk kapitalist. Den var imponerande. Och det mest imponerande brevet av alla var en liten ”biljett” från ingen mindre än Marie Antoinette, drottning av Frankrike. Adressaten var okänd, men den gick säkert att lista ut om man var historiker.

I kuvertet låg en hårlock. Den var blond. Jag tummade på den. 

Var den äkta?

Kom den från en peruk?

Vem vet. Man kan hoppas att den döde kapitalisten visste, eftersom den förmodligen kostat honom ganska mycket kapital.

Men bara tanken på att den kanske vilat mot den hals genom vilken både världens mest berömda kakor och Revolutionsplatsens giljotin passerat var tillräcklig för att världshistorien skulle krympa till något svindlande, nästan motbjudande… torftigt.

Martin Aagård

Längst in i kontoret, dit lysrören inte riktigt nådde, satt Lillemor. Hon hade hörlurar med en liten mikrofon. När Lillemor inte talade i den rökte hon cigarretter ur ett munstycke och ibland både rökte hon ljudlöst och talade fram små gråblå slöjmoln.

Vi var ett tiotal kvinnor med varsin tung svart telefon försedd med många små lampor. Närhelst en av lamporna blinkade förväntades vi trycka in den, lyfta luren och säga; ”färdtjänstgomidda” eller ”färdtjänstgomorron”. Vi hade inte headset (som det sedermera hette), det var Lillemors privilegium.

Hon hade svarta ögonbryn, ditmålade med penna högt upp i pannan. Rösten var len, men små vassa hugg hördes också från hennes dunkla hörn.

Jag tyckte ganska bra om mitt arbete. Jag hade ett litet block där jag skrev ner beställningar från alla de gamla som någon av de följande dagarna behövde åka till doktorn, tandläkaren, hårfrisörskan eller fotvården. Jag var 17 år och visste inte att så många människor behövde fotvård.

Ingen av oss var lika effektiv som Lillemor. Hon visste hur Elna, Grace, Otto och Albin skulle tas. I arbetet ingick att lirka med dem och fördela beställningarna så att de inte alla skulle behöva hämtas av taxi exakt samtidigt.

Jag lyssnade på Lillemor. Jag smakade på makten. De dumma gubbarna kan råka trilla ur växeln. De snorkiga får vänta länge bakom blinkande lampa. De rädda (”är det säkert att bilen kommer?”) kan lugnas. De artiga får bästa taxitiden.

Jag lyssnade och lärde detta centrala för mitt kommande yrkesliv: underskatta aldrig en växeltelefonist.

Kerstin Weigl

Av sex personer i familjen arbetade tre på Sundsvalls sjukhus. Farfar bodde på en avdelning i flera år innan han dog. Jag såg sjukhuset lite som platsen för ett familjeföretag där jag gled omkring i långa korridorer, viss om att alla vituniformerade jag mötte ville mig väl. Sjukhuset var den tryggaste platsen på jorden, ty här botades sjukdomar och räddades liv. Folk med sjukhusskräck var suspekta i min värld. 

Så hamnade jag sommaren 1987 på patologen, avdelningen i underjorden. Det var samma år som farfar dog. Jag fick en vit rock och en plastficka med mitt namn på bröstet. Till patologen kom det mängder med inre organ och huddelar för undersökning. Men det kunde också komma in ett avskuret finger, ett bröst eller ett embryo. 

I familjen var det inte underligt att prata om olika kroppsorgan vid middagsbordet. Jag såg en genomskuren cancerknöl för första gången när jag gick på lågstadiet. När den manliga läkaren skurit färdigt i organet sparade man det i en formalinburk i två månader. Min uppgift bestod i att över en stor diskho sila bort det stinkande formalinet och slänga ”preparaten” i en sopsäck. Alla kvinnor som arbetade på patologlabbet vittnade om samma sak: inre organ som lungor eller tarmar skapar inga direkta känslor. Det var de yttre organen som gav rysningar: ett öga, en stortå. Det gällde att inte närgranska preparaten, tvångstankarna att man sakta skulle stoppa något i munnen låg alltid nära. Ändå var processerna nere på patologen helt naturliga vid den här tiden. Det är först nu senare som bilden har komplicerats. Men jag älskar fortfarande sjukhus, världens tryggaste plats.

Viktoria Jäderling

35 kronor i timmen fick man på de kommunala sommarjobben. Alla ungdomar var garanterade fyra timmar om dan i fyra veckor, vill jag minnas.  Jag tyckte det var förnedrande låg lön redan då, i mitten av 80-talet, men jag behövde pengar till en tågluff och hamnade som vaktmästare på idrottsplatsen. Jobbet bestod mest i att klippa gräs och sopa hallen. Fotbollsplanen var enorm, hallen dammig även när den inte använts. Jag och min lika håglösa jobbarkompis Magnus hade på en gång för lite och för mycket att göra. Det danade mig inte ett dyft.

De första dagarna tittade jag på klockan varje kvart och tröstade mig med min freestyle, som det hette då. 

En dag lyckades jag bemästra idrottsplatsens högtalarsystem. Ut över det lilla brukssamhället dånade snart Whitesnakes Slide it in. För första och sista gången.

Det slog mig aldrig ens in att någon annan – folket i de nybyggda radhuslängorna hundra meter bort till exempel – vare sig skulle höra eller störas. Vem skulle inte bli glad av lite hårdrock i sommaridyllen?

Om jag ska förklara det hela med människans spontana uppror mot omvandlingen till arbetskraft eller, kanske mer troligt, bara med ungdomens typiska empatilöshet vet jag inte. Men hur som helst åkte jag glatt jag runt med gräsklipparen, medan telefonen glödgades inne på kontoret.

Åtminstone hävdade chefen, när han raskt slagit av systemet, att han bara under de minuter som gått sedan han återvänt från något ärende, mottagit ett flertal undrande telefonörer.

Magnus var den ende som garvade.

Petter Larsson

Volvos reservsdelslager på Hisingen: en kvalmig, tung underbart oljebetongig, liksom gummisvedd luft.

Sommaren 1970 plockade jag muttrar och annat smått direkt under heta taket, de följande tre svischade jag runt med truck nere på golvet: fälgar, dörrsidor, hela kardaner låg i pallar på höjden.

I det jättelika, dåligt upplysta lagersystemet av huvudgångar, parallellgångar och trånga tvärgångar kunde man bli stående och samtala. Ackordet nämndes aldrig.

En dag talade en äldre, fundersam före detta fiskare om för mig att Pia betydde from. Som en utkorelse där i den halvskumma gången. 

Lönen var högre än jag någonsin fått i vården. Man tjôtade mer öppet, visslade. Vissa av de fast anställda unga killarna manövrerade med nonchalant precision så kallade höglyftare, som tog ner det som låg högre upp än tredje pall.

De hjälpte mer än gärna till men låg i bland och sov i ett par filtinredda pallar i ett hemligt hörn, vilket inte förmännen visste om, men alla andra. För mig var detta lika häpnadsväckande som ”from”.

En av höglyftarna gav mig långa blickar, men sa aldrig nåt.

Senare på hösten när jag stod och sålde Proletären vid Järntorget såg jag honom stå mittemot på andra sidan gatan. När han kom gående rakt emot mig på övergångsstället tittade han demonstrativt bort.

Jag föreställde mig hans besvikelse, förakt.

Pia Bergström

När jag slutade åttan fick jag sämsta betyg i tyska och de andra var inte mycket att skryta med heller.

Min bekymrade mamma som arbetade på Electrolux ordnade så att jag fick komma till företagets kontor i Hamburg och sortera papper.

Personalen var vänlig men jag måste säga att jag undrade över deras kynne när jag såg att de undertecknade breven: Heil Lux!

Jag bodde hos en gammal dam som uppenbarligen brukade ta sig an besvärliga gossar i behov av språkundervisning eller kanske de bara behövde komma hemifrån. I alla fall förklarade hon att inhysingen före mig hade ställt många trevliga frågor, underförstått till skillnad från nuvarande hyresgäst, hon imiterade honom med mjuk, sjungande stämma:

– Was ist das?

Hon pekade mot skyn.

– Das ist der Himmel.

Med hjälp av ett lexikon tog jag mig fram. Jag slog upp ord som: ”Verzweifelt” – när jag med ett karateslag försökte knacka hål på ett ägg vars löskokta innehåll sprutade över damens gardiner. ”Umziehen” – när jag träffade några studenter som sa att jag fick bo gratis hos dem. ”Flohe” – när de förklarade att det var loppor jag såg hoppa i långa bågar genom rummet. ”Nein” – när jag bad att få tillbaka pengarna för hyran om jag flyttade.

”Nein” kunde jag redan, dock visste jag inte att det kunde uttalas med sådan förbittrad skadeglädje.

På kontoret arbetade en ung man. Han fick sparken. Jag är säker på att hans långa hår var orsaken. Jag var med när han ljög för sin fru och sa att han sagt upp sig.

Allt detta gav en olustig bild av Tyskland men jag höjde i alla fall mitt betyg rejält. Och långt senare blev jag Expressens korrespondent i Berlin.

Peter Kadhammar

Samma sommar som jag tog realen, 1960, fick jag vicka som lantbrevbärare. Det skedde av en slump. Jag hyste ett målinriktat intresse för ortens SMU-förening (många söta tjejer där) och en något äldre kille där erbjöd mig jobbet. Det höll på att sluta illa första dagen.

Moped var en förutsättning. Första dagen följde den ordinarie killen med för att visa turen. Vi åkte jämsides i en utförsbacke och pratade, jag noterade inte att den lilla grusvägen gjorde en tvär krök, plötsligt befann jag mig i luften likt en cykelakrobat, två meter ovanför marken, i panik lättade jag blixtsnabbt på gasen och drog på för fullt när jag landade i stubbåkern. Höll balansen. Den ordinarie höll på att skratta ihjäl sig. 

Det var ett intressant jobb. Jag fick ta del av hela det sociala spektrat. Där fanns jägmästaren som bodde i hyreshus med pyttesmå brevlådor i porten, med öppningar som verkade gjorda för flygbrev från USA. Hans myckna post måste jag lägga i trappan. (Sedan dess är jag fanatisk motståndare mot brevlådor i porten). Ännu högre på den sociala rangskalan stod juridikprofessorn Ivar Agge, sommargäst i trakten, rund som ett bowlingklot och tankspritt vänlig; fick alltid kilovis med juridisk litteratur. Och så längst ned den fattiga familjen långt in i skogen, med många barn som tycktes ointresserade av tvål och vatten. Modern såg gråtfärdigt tacksam ut när jag kom med barnbidraget. 

En gång fick jag skäll av stationsföreståndaren, någon hade ringt och klagat att jag inte tömt brevlådan längst bort på turen. Svärande över att missa fotbollsträningen körde jag den dryga milen. Det blev mer svärande sen. Lådan var tom.

Gunder Andersson

Det var en underbar sommar och den bestämde inriktningen av resten av mitt liv. Fast det visste jag givetvis inte då.

Det var i mitten av 1970-talet och jag hade nyss gått ut gymnasiet. Jag jobbade som vaktmästare på Stockholms stadsbibliotek, i Gunnar Asplunds skapelse från 1920-talet.

Jobbet var enkelt. Man satte upp tillbakalämnade böcker på sin plats i hyllan, fick hoppa in i växeln när telefonisten hade lunchrast och skicka bokpaket till andra bibliotek. Ibland fick man förtroendet att ta hand om tidskriftshörnan, en avdelning full av tidningar från världens alla hörn.

Min arbetskamrat hette Lasse. Han skulle bli journalist, rökte Gauloise och var världsvan. Alltså allting som jag inte var.

Under våra raster berättade han om sitt framtida jobb. Världens ruttenhet skulle avslöjas, krishärdar uppsökas och folket upplysas.

Lasse var kort sagt spännande. Jag hade bestämt mig för att börja på Handelshögskolan eftersom ekonomi ju alltid kunde vara användbart. Men nu kände jag med än större tydlighet än jag gjort redan från början att valet inte var riktigt rätt.

När sommarjobbet var slut dansade Lasse iväg. Jag började på Handels där den första person jag talade med undrade om vi inte träffats på Whitlockska vårbalen.

Tre veckor senare stod jag på rektorsexpeditionen och krävde tillbaka mina betyg. Det var sista ansökningsdagen till Journalisthögskolan och nu var det riktigt, riktigt bråttom.

Världen skulle givetvis avslöjas. Men inte bara av Lasse. Jag ville också vara med.

Lena Mellin

Det var i en sport- och leksaksaffär jag lärde mig det viktigaste för att bli journalist. Att prata.

Skriva kan man lära sig och få hjälp med, men den som inte kan samtala med folk får det svårt som reporter. Jag har sett många exempel.

Prata tvingades jag göra på mitt sommarjobb hos Verner som drev sport- och leksaksaffären i Falkenberg. Vägen dit gick via plastmodeller. Några kamrater och jag hjälpte till att bära från lagret under en utförsäljning. Jag var 13 år men fortsatte arbeta under loven och snart hade jag blivit expedit och fick sälja allt möjligt.

I synnerhet fick jag rycka in när det kom utländska turister. Det gjorde det ofta på sommaren på västkusten.

Verner hade en intressant taktik att prata med folk som inte kunde svenska. Han pratade lite långsammare och mycket högre, och räknade med att de då trots allt skulle förstå vad han sa på svenska.

Det var en strategi med begränsade framgångar.

Eftersom jag talade engelska brukade han därför kalla på mig.

Jag tvingades alltså inte enbart komma över mina hämningar och gå fram till inhemska kunder och fråga om jag kunde hjälpa till med något. Jag fick göra det på engelska, och tyska och även – giv mig styrka – franska i gymnasieåldern.

Då kändes det stressande, som att ha prov mitt på lovet, men efteråt insåg jag att det var den bästa journalistskolan. Man lyssnar, man tar reda på vad folk vill berätta och hjälper till.

Läsa. Prata. Lyssna. Iaktta. Journalist.

Jens Peterson

– Jaha, så du studerar, du. Bra, då kan du räkna.

Fan. Märktes det så tydligt? Som om jag haft en skinande studentmössa på skallen.

Skulle börja tvåan och var ju så gott som vuxen. Och förresten, alla gick väl gymnasiet nuförtiden?

Widrikssons åkeri låg i Värtahamnen mellan Siljaterminalen och Fanérkompaniet. Mitt jobb var att räkna ut hur mycket ett gäng friåkare skulle ha för dagens körningar.

Ingen av chaffisarna ägnade karbonkopiorna med mina siffror något intresse. Noterade summan, vaggade till kassan.

Utom den vresige med paketbilen. Inga glada tillrop om ”studerad karl” där inte. Han gick åt sidan och la noggrant ihop posterna. Lite svettigt var det de första dagarna men procent och plus kunde jag räkna i sömnen.

Och sömnigt var det på åkerikontoret. Avdelningschefen förstod. Visst kunde jag läsa en bok om jag ville.

Jag hade just börjat min vandring vid vänsterns avgrund och slukade girigt Väinö Linnas torpartrilogi.

Alltför girigt.

Jag räknade fel.

Gissa vem…

Den vresige flinade för en gångs skull.

– Och hur får du ihop det här?

Röd som en r:are la jag ifrån mig boken och adderade om. Naturligtvis var det för lite.

Han sneglade på boken.

– ”Upp trälar!” Du ska inte läsa sånt kommunistskit. Förstör bara ögonen.

Jag mumlade något om ”jättebra bok” bakom brillorna men då var han redan och cashade in.

Bristande klassmedvetenhet, tänkte jag stött. Med vita mössan på svaj.

Jon Hansson