Dagdrivarfynd på Riksarkivet
avJag kan vara den sämste sommarjobbare som någonsin fått anställning på Riksarkivet.
Ensam i en kulvert, femtio meter under marken försökte jag sova bort mina studentikosa bakfyllor på en liten huvudkudde av FPU-protokoll från 60-talet.
Jag kommer aldrig att glömma chefens blick när han väckte mig och såg den lilla dregelpöl som långsamt höll på att utradera Ola Ullstens namnteckning från något centralt dokument i den folkpartistiska historien.
Dagarna gick.
Dregelspåren ringlade sig mellan Verkställande utskottets pärmar och årsmötesprotokollen. Ordningen som skulle öka genom min närvaro var knappt mätbar. Efter en månad var den ungefär lika påtaglig som pigmenthalten i min bleka hy.
En dag, som vanligt på flykt från att göra verklig nytta, hittade jag av en slump en liten brev- och autografsamling som tillhört en död, svensk kapitalist. Den var imponerande. Och det mest imponerande brevet av alla var en liten ”biljett” från ingen mindre än Marie Antoinette, drottning av Frankrike. Adressaten var okänd, men den gick säkert att lista ut om man var historiker.
I kuvertet låg en hårlock. Den var blond. Jag tummade på den.
Var den äkta?
Kom den från en peruk?
Vem vet. Man kan hoppas att den döde kapitalisten visste, eftersom den förmodligen kostat honom ganska mycket kapital.
Men bara tanken på att den kanske vilat mot den hals genom vilken både världens mest berömda kakor och Revolutionsplatsens giljotin passerat var tillräcklig för att världshistorien skulle krympa till något svindlande, nästan motbjudande… torftigt.
Martin Aagård