Fem somrar i rad. Avklädd på allt det som var jag. Avpersonifierad. En anonym asiat i en vit städrock som befann sig längst ner i en hierarkisk sjukhusmiljö. Måndag till fredag. Sju till fyra. Hälsningar som singlade ner på golvet. Och ingen som tilltalade en vid namn. 

Man var inte ointressant. Men man blev ointressant. Man var inte tyst. Men man blev tyst. Någon som patienterna pratade välartikulerat till.

”Ty-c-k-er du-u o-m Sv-eri-ge?”

Man fick vara glad för att någon pratade med en överhuvudtaget. Eller om en. 

”Titta så fin färg de där människorna har.”

Osynlig – och ständigt synlig. Det enda giltiga skälet för att lämna avdelningarna var för att ta sig en rök. En snabb paus var okej om man drog ner gift i lungorna. Så det gjorde vi. Små, små andpauser med eller utan filter. 

På luncherna åkte vi ner i källaren. Städerskor plockade upp andra städerskor på väg ner i hissen. Stannade på plan, 12, 11, 9. Tills man hamnade i det fönsterlösa rummet. Där pratade folk till en. Där blev man synlig ett tag. Sedan släpptes man av i osynligheten på 12:an igen.

Varje sommar lovade jag mig själv att det skulle bli annorlunda. Sa att jag var äldre nu. Jag hade tittat för mycket i golvet. Jag hade varit för tyst. Nu skulle jag se folk i ögonen, och mötas av respekt. 

Jag klev ur hissarna, med moppar och svabbar i min städvagn. 

Hälsade. Städade. Möttes av tystnad. 

Varje sommar blev jag fråntagen min identitet. Varje sommar förlorade jag min självkänsla. Och varje sommar fick jag eksem.

Lena Sundström

Hur blir man en Quisling?

Året var 1963.

Det var min Onkel, chefsadvokat på den västtyska varuhuskedjan Karstadt, som fixade jobbet på ett av varuhusens lager. 

Togs emot med öppna armar av Fräulein Tather, Herr Pfeiffer, Herr Morgenstern och Frau Müller, som satte mig in i hur man skickade iväg hattar, skärp och tygblommor till Bremen, Fulda och Köln.

Slängde mig över jobbet, men kände snart Frau Müllers milda hand på min axel. Inte så fort, sa hon.

Så blev jag invigd i deras hemlighet. 

Det fanns inga jobb på avdelningen. Och för att dela på de få jobb som fanns, så gällde det att arbeta sakta eller helst inte alls. 

Vår viktigaste uppgift var att dölja att vi inte hade något att göra.

Herr Pfeiffer visade mig spegeln som avslöjade om en chef var på ingång. Och muren av kartonger som dolde vår verklighet. Att en Jägermeister låg på kylning i ett handfat. Att Fräulein Tather läste kärleksmagasin och Herr Pfeiffer löste korsord. Att Herr Morgenstern pluggade till ingenjör och Frau Müller virkade spetsdukar. 

Och att jag satt och skrev.

Så gick den lata sommaren.

Hur blir man en Quisling?

En dag hörde jag mig själv berätta för Onkel om Jägermeistern, korsorden, virkningen och serietidningarna. 

Och jag kan inte fatta varför.

Hur blir man en förrädare?

Och det kanske mest skrämmande: varför tog jag aldrig reda på vad som hände med mina vänner där bakom de skyddande kartongerna.

Monica Gunne

Jag var 16 år. Mellan första och andra året på gymnasiet, ekonomisk linje, Katedralskolan, Linköping. Skolan som fostrade Lars Winnerbäck, Lennart Ekdal och Steffo Törnqvist. Till skillnad från polarna Kenna, Lelle och de andra, var jag utan sommarjobb.

”Säkrade” därför upp med ett jobb ingen vettig människa ville ha: att dela ut Östgöta Correspondenten mellan 03.30-06.00 sex morgnar i veckan. Ett hyfsat betalt deltidsjobb.

Ett par dagar senare fick jag ett ”riktigt” jobb, vilket jag trodde var kört, som ekonomiassistent på Essmans korvfabrik.

En fantastisk medelålders kvinna, jag skäms för att jag inte kommer ihåg hennes namn, lärde under två, tre dagar upp mig om ordersedlar, fakturor, löneutbetalningar och sådant. Sedan blev hon plötsligt sjukskriven och hade lång semester och det nätverk som hon normalt var navet i – från vad karlarna i slakteriet skulle producera till de chaufförer som skulle köra ut Essman-korvarna till hela Sverige – blev plötsligt mitt ansvar.

All heder till högste chefen som vänligt sa att vi betalar hur mycket övertid som helst, bara du fixar hennes jobb. Snacka om att man fick växa med uppgiften. Essman från 06.00 till framåt 23-tiden varje kväll. Och innan dess, utkörning per cykel av Corren, i ur och skur.

Så: folk runt landet fick sina korvar med bröd. Corren-prenumeranterna kunde läsa sportkrönikören Åke Stolt, han som nog mest av allt fick mig att vilja bli journalist. Och min moral är fortfarande att får man ett jobb, ska man fan ro det i hamn.

Jan-Olov Andersson

Egentligen var det inget riktigt sommarjobb. I alla fall inte i bemärkelsen att det resulterade i en lön. Men däremot i husrum. Mot två timmars arbete om dagen fick litteraturintresserade ungdomar övernatta på bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. En hel sommar sorterade jag böcker och sov på rostiga britsar med mögliga skumgummimadrasser.

När amerikanen George Whitman öppnade sin affär 1951 beredde han plats för sitt hemlands författarbegåvningar. Anaïs Nin, James Baldwin och Allen Ginsberg har alla vistats där. I dag är det just detta som utgör varumärket. På söndagar bjöd den numera uråldrige George på obligatorisk pannkaksfrukost. Hans hem var ett veritabelt museum med signerade originalutgåvor och svartvita författarporträtt.

När bokhandeln stängde vid midnatt gick vi sommarjobbare ner till Seine som flöt precis utanför. Där delade vi på en flaska rött som någon köpt för mindre än en euro. En av oss var alltid tvungen att stanna inne, eftersom vi inte var betrodda med någon nyckel. Vi förstod aldrig riktigt om vi jobbade på den franska huvudstadens kulturella högborg, eller på ett företag som med alla medel exploaterade litteraturhistorien. Vi kom inte heller underfund med ifall det var en schysst eller riktigt dålig deal vi hade ingått. 

Jag fick i alla fall en sommar i Paris som jag annars inte hade haft råd med. Om jag var riktigt pank behövde jag bara plocka upp lite mynt från önskebrunnen för att få råd med en crèpe.

Athena Farrokhzad

När man jobbar med kroppen kan man känna hur det lutherska oket lättar. Det är som ovedersägligt bra, duktigt, sant. För mig var det på lemurberget på Skansenakvariet som jag kom närmast det där självklara, känslan av att människokroppen är gjord för att arbeta på det här sättet. Jag gick runt i mina gummistövlar, det luktade djur och blöta blad, slangen jag höll i spolade rent i alla hörn, radion jag lyssnade på kommenterade fotbolls-VM.

När de tvar soligt ute stod jag på en träbalkong under dagarna och tittade på lemurerna, förklarade för folket som gick förbi att de inte fick klappa dem, att de visserligen är snälla men att en för tam lemur kan bil en farlig lemur.

Men bäst var de dagar det regnade, då lemurerna var inomhus och berget låg öde. Då fick jag stå inne hos djurvårdarna, de som lever drömmen på riktigt, jämt, inte bara på sommaren, och skära sallad till aporna. Känslan av att kliva in i fukten hos silkesaporna och ställa ut skålarna, att slänga pellets i hörnen så att även den utstötta svansmakin skulle hinna få i sig någon mat.

Det gick åt helvete sen, mitt kaos utanför jobbet kom i kapp mig och jag rasade ihop och fuckade upp schema och plikter och sjukanmälningar och rasade ner i ett hål där enda lösningen var att aldrig mer gå dit. Det var sju år sedan och jag fortfarande inte vågat mig tillbaka som gäst. Men vill ni ha mig är jag er på en sekund. Mitt nummer finns i Aftonbladets växel.

Alice Eggers

Vi väntade tåligt. Somliga i kallt bakrus, andra i ängslan.

Vi köade i timmar utanför tillfällighetsförmedlingen på Holländargatan i Stockholm, ett stenkast från Adolf Fredriks kyrkogård där Olof Palme begravts några månader tidigare.

Diskning, städning, tillfälliga påhugg i Frihamnen. Alltid tungt, alltid skitigt. Vi var arbetskraften som ingen annan ville ha.

Pengar i handen när dagen var över utan att någon ställde frågor.

De första dök redan vid fyrasnåret, tre timmar innan vakten låste upp porten och började dela ut nummerlapparna.

För de som kom efter sex var chansen att få ens ett diskjobb i Hallunda närmast obefintlig.

Ofta runt 50 män i kön. Aldrig kvinnor. Uteliggarna, invandrarna, de allvarliga unga männen med stora romaner om sitt heroiskt tillkämpade alkoholmissbruk inom sig.

Vid åttasnåret började byggarbetsplatserna och städfirmorna upptäcka att de saknade personal och ringa in beställningar.

Jag och Jörgen var 20 och livet var ännu ett äventyr och vi drack sprit varje dag den sommaren och lovade varandra att aldrig stelna.

Ja, herregud.

De någotsånär propra hade förtur. Alkisarna protesterade och tanten som delade ut påhuggen ryckte på axlarna och muttrade att arbetsgivarna ville ha skötsamt folk.

Samma procedur varje morgon.

23 år senare ringer jag arbetsförmedlingen för att reda ut när Holländargatan lades ned. Ingen tycks veta.

Det är märkligt att ha minnen som påminner mer om Steinbeck än ett Stockholm som ännu fanns för inte alltför många år sedan.

Oisín Cantwell

Mina vänner hamnade på Åhléns centrallager i Jordbro. Jag fick tag i en fiskaffär. Där hade jag av någon anledning flätor, förkläde och käck min. Varje morgon rensade vi bort halvruttna jordgubbar (och lade de kvartsruttna i botten), skar bort möglet på osten och skalade av några torkade blad på isbergssalladen. I slutet av veckan var de fortfarande osålda salladshuvudena alldeles vita, så långt in hade vi bladat av. Fisken var färsk och fin och men avgav ändå en lukt som präglade hela den sommaren.

Det var en affär på dekis, ett litet, ofräscht familjeföretag där vi som var anställda arbetade tiotimmarsdagar för så gott som ingen lön alls. Ett ganska klassiskt förstajobb. Det konstiga med sommarjobbet (som de flesta andra tonåringserfarenheter) var att de där tre eller fyra veckorna kom att påverka en långt större del av mitt liv.

Jag sitter på arbetsförmedlingen senare samma höst. ”Du har jobbat med livsmedel, vill du fortsätta med det?” Jag tänker på de där fiskarna, filéandet. Jordgubbarna. Det sensuella i att jobba med mat (fast jag tänkte nog inte ordet sensuell). ”Jaa” säger jag prövande. Nästa dag sitter jag i kassan på Konsum. Och det är en sådan symbol att identiteten förändras för lång tid. Lägst status i butiken, hunsad av alla. Kundernas spottkopp. Men jag är ändå konstigt nog glad för mina år där. För att det var där jag blev vuxen utan att märka det.

Ulrika Stahre

— You should smile more! sa en av våra stamkunder en morgon. Han var klädd i kakishorts och köpte som vanligt koffeinfritt kaffe och en fettfri muffins. Lätt överviktig. Ägde baren mitt emot. Jag jobbade på The Beach Bakery i Westhampton Beach på Long Island, några timmar utanför New York City. Han hade givetvis rätt: jag hade svårt att klämma fram de där leende have-a-nice-day-hälsningarna som mina tonåriga kolleger sprutade ur sig som om de var födda att stå där. Undantaget var Marcie. Händelselösa eftermiddagar tränade vi baseboll bakom disken: en baguette som slagträ, en fralla som boll. 

— I smile when I want to, svarade jag.

Jag var 23 år och nittiotalet hade nyss börjat. WTC-tornen stod där de stod och bilindustrierna låg där de låg. Holländaren Simon hade köpt sig ett green card, lämnat det krångliga Europa för alltid och startat eget. Affärerna blomstrade. Vi sålde tårtor och cannolis, pajer och bagels till New Yorks överklass från morgon till kväll. Storsäljaren var en syltfylld friterad croissant, rullad i socker. På helgnätterna fylldes lokalen av berusade brats som slogs om vår svindyra pizza och dricksade för att imponera.

När jag var ledig satt jag på trappen och iakttog den helvita Mainstreet-idyllen  det var nästan som på riktigt. Eller också låg jag på den oändliga stranden och läste Vilhelm Ekelund. Bakom mig smaklösa skrytbyggen i trä och glas, som med jämna mellanrum spolades bort av höststormarna. Solen sken. Börskurserna steg. Folk log.

Anders Johansson

Med böjd rygg och brännande sol i nacken tog jag längs Skrea Strand några av mina första viktiga steg mot att bli vuxen. Sommaren 1988, till hösten skulle jag fylla 16 år och börja på gymnasiet. Genom Falkenbergs kommun hade jag fått mitt första riktiga sommarjobb, två veckor som skräpplockare på den strand som är stadens flaggskepp och främsta turistmagnet. Vi var ett blandat gäng som gick där med våra plockpinnar och spanade efter skräpet, fångade vårt byte, genomborrade det med piken och slängde det i stora bruna papperspåsar som vi släpade efter oss. Sanddyn upp och sanddyn ner. Pappret från en Päronsplitt, kapsylen till en Falcon-flaska, bullpapper, en använd kondom. Allt det som gör en svensk sommardag – och natt. 

Lunchen var medhavda mackor, kryddade med samtalen med de nya bekantskaperna och förstulna blickar mot gruppens mest spännande kille, med blond hästsvans mot en redan brun rygg och rebellens lockande attityd: ”vi smiter undan en stund och vilar oss vid Knölaberget”.

Över oss vakade chef Olle, körande fram och tillbaka på sin flakmoped längs strandpromenaden.

Längst in i mitt barndomsalbum har kärleksfulla modershänder lagt det numera gulnade kuvertet med mitt första lönebesked. 2318 kronor netto. Mot slutet av sommaren besöktes IKEA där lönen användes för att byta flickrummets småblommiga oskuld mot efterlängtat zebra-överkast och matchande svartvita möbler. 

I dag även de bara skräp och bortplockade.

Jennifer Wegerup

Jag fick sparken från mitt sommarjobb. Det kan låta som ingenting. Det kanske är ingenting. Men det kändes som någonting då och nu också faktiskt.

Jag jobbade hos mordbrännare, mördare, pedofiler och våldtäktsmän på en rättspsykiatrisk klinik. De var som folk är mest men med mer ångest. Ibland tjöt överfallslarmet, ibland spelade vi biljard, ofta städade vi, sällan hade vi tid att prata med de inlåsta.

Ibland övervakade jag de farligaste patienterna – bland dem en skolrektor som skar av folks tummar för att lämna falska fingeravtryck innan han brände dem och deras djur till döds – på tidsbestämda promenader i ensamhet på innergården.

Ett vuxet jobb, ansvarsfullt, med lön. Samtidigt ett enkelt jobb, omöjligt att missköta.

Sommaren gick och jag fick förlängt. Men framåt vintern tog det slut. Jag hade inte hjälpt kollegerna att städa när min städning var färdig.

”Du går och sätter dig”, sa chefen. Med röd skampanik  försökte jag argumentera. ”För då finns tid att prata med patienterna och det tycker jag är viktigare”. Det bet inte. Städa var nummer ett.

Sparken.

Det gjorde ont. 19 år gammal, uppfostrad att göra rätt för mig. Jag skämdes så att jag grät. Jag var bara ett barn, bortskämt antagligen, som drabbades av livet. Vuxenvärlden var hård. En chans, sedan ut.

Senare visade det sig att chefen stal patienternas narkotikaklassade mediciner.

Fredrik Virtanen