Det var lika ballt som manligt där på fotsteget längst bak på sopbilen. Spaken till Skruven inom bekvämt räckhåll. Skruven var enorm. Den malde ner allt. Från hundlik till det där gamla kylskåpet i Sandarne. Vi fick två bärs var för jycken och nästan en polisanmälan för kylskåpet.

Soptunnorna i Söderhamn var av grov, galvad plåt. Man fick släpa och dra. Man klämde sig, skrapade sig och ulkade av dunsterna från alla jästa blöjor. Villorna hade pappsäckar som ofta gick sönder. Och hyreshusens jävla plastcontainrar. Alltid proppfulla och så täppt uppe i rören. I bland i flera våningar. Snubben som körde klev inte ut ur hytten mer än han behövde. Jag fick göra allt. Men pilsnern som gubben Holm på Östra Storgatan alltid ställde ut la han beslag på snabbt som fan.

Och så ut på Skärgårdsturen. 30 grader varmt, fågelkvitter, ljuvligt på fotsteget.

Jag tror det var i Jonskär jag såg de första latrintunnorna, märkliga historier i oljad papp som hälsingarna sket i.

– Lägg i dom försiktigt, sa snubben i hytten.

Jag fick väl dit en tio – femton stycken. Innan jag drog igång den mäktiga Skruven.

Herregud vilken explosion! Den fekala smeten trängde in överallt. Det blåste pålandsvind och stanken måste ha känts ända till Bollnäs.

Jag hade missat att tunnorna – försiktigt – skulle ställas in i luckan längst fram.

Jag fick inte ens komma i närheten av förarhytten på hemvägen och jag kunde hålla mig för skratt när jag spolade rent bilen.

Sen, på kvällen, åkte jag hem och läste Flugornas herre.

Svante Lidén

Det kallades fortfarande Lasarett då på 80-talet – sjukhuset. Som en respektingivande koloss tronade lasarettet där på höjden och jag trädde in längst ned i hierarkin – som städerska. Avklädde mig mitt jag och iklädde mig den vita dräkten. På lungmottagningen drog jag daglingen moppen kring fötterna på läkare som sällan sa hej. Det skulle ta ett tag innan jag förstod att de vita kläderna och moppen svartskallat mig.

Om någon händelsevis tilltalade mig brukade de berömma mig för att jag pratade så bra svenska. Tyckte jag kanske det var kallt, denna varm sommar? Men det var sällan någon pratade med mig. Själv pratade jag inte heller med någon. Jag brukade låsa in mig i min städskrubb och läsa böcker.

En dag hade jag slut på engångshandskar. Jag travade över till städskrubben på avdelningen bredvid, stack nyckeln i dörren och slängde upp den. Därinne blinkade en häpen städare mot mig – och slog skamset ihop boken han hade i knät. Jag vill minnas att det var en diktsamling.

Så tänkte jag mig sedan lasarettet. En plats med strikt rangordning och små fickor av motstånd i form av städskrubbar fyllda av grubblande lokalvårdare, små celler som sakta skulle infektera hela hierarkin. Nu har lasaretten desinficerats från sånt där. Städningen har lagts på entreprenad och på sjukhusen är det istället MRSA-bakterien som sakta äter sig från avdelning till avdelning, eftersom hygienen är eftersatt.

Ira Mallik

Grannen jobbade på Lantmäteriverket och undrade om jag ville tjäna några hundralappar under ett par sommarveckor. 

I buskagen utanför Rörbergs flygplats en dryg mil utanför Gävle stod tre betongklumpar djupt förankrade i marken. Någon hade röjt lite i slyskogen så sikten var fri. Vi skulle mäta hur långt det var mellan dem. Alltså EXAKT hur långt det var mellan klumparna.

Om vi kunde avgöra EXAKT hur långt det var mellan betongklumparna skulle det nämligen i framtiden vara möjligt att använda betongklumparna för att kalibrera mätinstrument. Om instrumenten inte visade det EXAKT uppmätta avståndet behövde de justeras. Ja, ni hajar….

Mätningen gjordes med en ljusstråle, och ljus i luft färdas olika fort beroende på väder och vind. Inte mycket, men lite.

Mitt sommarjobb gick alltså ut på att en gång i minuten mäta luftfuktighet och temperatur och anteckna minsta avvikelse på ett litet papper i en plastficka.

Spänningsmomenten var få. Men någon grad upp eller ner kunde det bli om man väntade ett par timmar. En grad som förde kunskapen om det exakta avståndet mellan de tre betongklumparna lite närmare sanningen.

Det var då jag bestämde mig för att bli kvantfysiker. Eller kulturjournalist. Något relativt skulle jag jobba med i alla fall. 

Martin Aagård

Man fick 8 öre för att nysta ihop en lina. Det var tidigt 50-tal, vi talar om storgods i Sörmland och linorna ifråga var spända mellan höhässjans störar. I ackordet ingick också att de hårt nedspettade störarna skulle dras upp och läggas i en prydlig hög. Det var ett bitvis tufft arbete för en tioåring.

Min pappa var gårdens befallningsman – en i dag helt omöjlig titel. Klockan 7 varje morgon ”ställde han ut karlarna”, som termen löd. Då ledde och fördelade han arbetet. Det var förstås han som fixade mitt första sommarjobb och som satte lönen. Den var knappast reglerad i Lantarbetarförbundets kollektivavtal.

Mitt arbete började när höet var torrt och skulle köras in. Den vackra gröna hässjan förvandlades då till en naken torkställning som snabbt skulle bort. Jag ogillade ståltrådslinorna som var motspänstiga och kalla. Hamplinorna var bättre och man lyckades snabbt få dem snyggt upprullade på därför avsedda träklabbar. 

Medan jag arbetade låg det torkade höet i doftande strängar intill hässjan. Hästen och släpräfsan drog ihop det till en hög som lastades upp på höskrindan av starka och solbrända armar. Lantarbetarna hade fickur och reklammössor från Bolinder Munktell. De drack kaffe ur medhavd termos medan jag själv halsade mammas svartavinbärssaft ur en flaska med patentkork av porslin. Det var alltid solsken på den tiden.

På en dags arbete fick man i alla fall ihop några kronor. Och det fanns fortfarande tvåöreskolor i närmaste lanthandel.

Torsten Kälvemark