Grannen jobbade på Lantmäteriverket och undrade om jag ville tjäna några hundralappar under ett par sommarveckor. 

I buskagen utanför Rörbergs flygplats en dryg mil utanför Gävle stod tre betongklumpar djupt förankrade i marken. Någon hade röjt lite i slyskogen så sikten var fri. Vi skulle mäta hur långt det var mellan dem. Alltså EXAKT hur långt det var mellan klumparna.

Om vi kunde avgöra EXAKT hur långt det var mellan betongklumparna skulle det nämligen i framtiden vara möjligt att använda betongklumparna för att kalibrera mätinstrument. Om instrumenten inte visade det EXAKT uppmätta avståndet behövde de justeras. Ja, ni hajar….

Mätningen gjordes med en ljusstråle, och ljus i luft färdas olika fort beroende på väder och vind. Inte mycket, men lite.

Mitt sommarjobb gick alltså ut på att en gång i minuten mäta luftfuktighet och temperatur och anteckna minsta avvikelse på ett litet papper i en plastficka.

Spänningsmomenten var få. Men någon grad upp eller ner kunde det bli om man väntade ett par timmar. En grad som förde kunskapen om det exakta avståndet mellan de tre betongklumparna lite närmare sanningen.

Det var då jag bestämde mig för att bli kvantfysiker. Eller kulturjournalist. Något relativt skulle jag jobba med i alla fall. 

Martin Aagård