— You should smile more! sa en av våra stamkunder en morgon. Han var klädd i kakishorts och köpte som vanligt koffeinfritt kaffe och en fettfri muffins. Lätt överviktig. Ägde baren mitt emot. Jag jobbade på The Beach Bakery i Westhampton Beach på Long Island, några timmar utanför New York City. Han hade givetvis rätt: jag hade svårt att klämma fram de där leende have-a-nice-day-hälsningarna som mina tonåriga kolleger sprutade ur sig som om de var födda att stå där. Undantaget var Marcie. Händelselösa eftermiddagar tränade vi baseboll bakom disken: en baguette som slagträ, en fralla som boll. 

— I smile when I want to, svarade jag.

Jag var 23 år och nittiotalet hade nyss börjat. WTC-tornen stod där de stod och bilindustrierna låg där de låg. Holländaren Simon hade köpt sig ett green card, lämnat det krångliga Europa för alltid och startat eget. Affärerna blomstrade. Vi sålde tårtor och cannolis, pajer och bagels till New Yorks överklass från morgon till kväll. Storsäljaren var en syltfylld friterad croissant, rullad i socker. På helgnätterna fylldes lokalen av berusade brats som slogs om vår svindyra pizza och dricksade för att imponera.

När jag var ledig satt jag på trappen och iakttog den helvita Mainstreet-idyllen  det var nästan som på riktigt. Eller också låg jag på den oändliga stranden och läste Vilhelm Ekelund. Bakom mig smaklösa skrytbyggen i trä och glas, som med jämna mellanrum spolades bort av höststormarna. Solen sken. Börskurserna steg. Folk log.

Anders Johansson