När jag slutade åttan fick jag sämsta betyg i tyska och de andra var inte mycket att skryta med heller.

Min bekymrade mamma som arbetade på Electrolux ordnade så att jag fick komma till företagets kontor i Hamburg och sortera papper.

Personalen var vänlig men jag måste säga att jag undrade över deras kynne när jag såg att de undertecknade breven: Heil Lux!

Jag bodde hos en gammal dam som uppenbarligen brukade ta sig an besvärliga gossar i behov av språkundervisning eller kanske de bara behövde komma hemifrån. I alla fall förklarade hon att inhysingen före mig hade ställt många trevliga frågor, underförstått till skillnad från nuvarande hyresgäst, hon imiterade honom med mjuk, sjungande stämma:

– Was ist das?

Hon pekade mot skyn.

– Das ist der Himmel.

Med hjälp av ett lexikon tog jag mig fram. Jag slog upp ord som: ”Verzweifelt” – när jag med ett karateslag försökte knacka hål på ett ägg vars löskokta innehåll sprutade över damens gardiner. ”Umziehen” – när jag träffade några studenter som sa att jag fick bo gratis hos dem. ”Flohe” – när de förklarade att det var loppor jag såg hoppa i långa bågar genom rummet. ”Nein” – när jag bad att få tillbaka pengarna för hyran om jag flyttade.

”Nein” kunde jag redan, dock visste jag inte att det kunde uttalas med sådan förbittrad skadeglädje.

På kontoret arbetade en ung man. Han fick sparken. Jag är säker på att hans långa hår var orsaken. Jag var med när han ljög för sin fru och sa att han sagt upp sig.

Allt detta gav en olustig bild av Tyskland men jag höjde i alla fall mitt betyg rejält. Och långt senare blev jag Expressens korrespondent i Berlin.

Peter Kadhammar