Vi väntade tåligt. Somliga i kallt bakrus, andra i ängslan.

Vi köade i timmar utanför tillfällighetsförmedlingen på Holländargatan i Stockholm, ett stenkast från Adolf Fredriks kyrkogård där Olof Palme begravts några månader tidigare.

Diskning, städning, tillfälliga påhugg i Frihamnen. Alltid tungt, alltid skitigt. Vi var arbetskraften som ingen annan ville ha.

Pengar i handen när dagen var över utan att någon ställde frågor.

De första dök redan vid fyrasnåret, tre timmar innan vakten låste upp porten och började dela ut nummerlapparna.

För de som kom efter sex var chansen att få ens ett diskjobb i Hallunda närmast obefintlig.

Ofta runt 50 män i kön. Aldrig kvinnor. Uteliggarna, invandrarna, de allvarliga unga männen med stora romaner om sitt heroiskt tillkämpade alkoholmissbruk inom sig.

Vid åttasnåret började byggarbetsplatserna och städfirmorna upptäcka att de saknade personal och ringa in beställningar.

Jag och Jörgen var 20 och livet var ännu ett äventyr och vi drack sprit varje dag den sommaren och lovade varandra att aldrig stelna.

Ja, herregud.

De någotsånär propra hade förtur. Alkisarna protesterade och tanten som delade ut påhuggen ryckte på axlarna och muttrade att arbetsgivarna ville ha skötsamt folk.

Samma procedur varje morgon.

23 år senare ringer jag arbetsförmedlingen för att reda ut när Holländargatan lades ned. Ingen tycks veta.

Det är märkligt att ha minnen som påminner mer om Steinbeck än ett Stockholm som ännu fanns för inte alltför många år sedan.

Oisín Cantwell