När man jobbar med kroppen kan man känna hur det lutherska oket lättar. Det är som ovedersägligt bra, duktigt, sant. För mig var det på lemurberget på Skansenakvariet som jag kom närmast det där självklara, känslan av att människokroppen är gjord för att arbeta på det här sättet. Jag gick runt i mina gummistövlar, det luktade djur och blöta blad, slangen jag höll i spolade rent i alla hörn, radion jag lyssnade på kommenterade fotbolls-VM.

När de tvar soligt ute stod jag på en träbalkong under dagarna och tittade på lemurerna, förklarade för folket som gick förbi att de inte fick klappa dem, att de visserligen är snälla men att en för tam lemur kan bil en farlig lemur.

Men bäst var de dagar det regnade, då lemurerna var inomhus och berget låg öde. Då fick jag stå inne hos djurvårdarna, de som lever drömmen på riktigt, jämt, inte bara på sommaren, och skära sallad till aporna. Känslan av att kliva in i fukten hos silkesaporna och ställa ut skålarna, att slänga pellets i hörnen så att även den utstötta svansmakin skulle hinna få i sig någon mat.

Det gick åt helvete sen, mitt kaos utanför jobbet kom i kapp mig och jag rasade ihop och fuckade upp schema och plikter och sjukanmälningar och rasade ner i ett hål där enda lösningen var att aldrig mer gå dit. Det var sju år sedan och jag fortfarande inte vågat mig tillbaka som gäst. Men vill ni ha mig är jag er på en sekund. Mitt nummer finns i Aftonbladets växel.

Alice Eggers