Mina vänner hamnade på Åhléns centrallager i Jordbro. Jag fick tag i en fiskaffär. Där hade jag av någon anledning flätor, förkläde och käck min. Varje morgon rensade vi bort halvruttna jordgubbar (och lade de kvartsruttna i botten), skar bort möglet på osten och skalade av några torkade blad på isbergssalladen. I slutet av veckan var de fortfarande osålda salladshuvudena alldeles vita, så långt in hade vi bladat av. Fisken var färsk och fin och men avgav ändå en lukt som präglade hela den sommaren.

Det var en affär på dekis, ett litet, ofräscht familjeföretag där vi som var anställda arbetade tiotimmarsdagar för så gott som ingen lön alls. Ett ganska klassiskt förstajobb. Det konstiga med sommarjobbet (som de flesta andra tonåringserfarenheter) var att de där tre eller fyra veckorna kom att påverka en långt större del av mitt liv.

Jag sitter på arbetsförmedlingen senare samma höst. ”Du har jobbat med livsmedel, vill du fortsätta med det?” Jag tänker på de där fiskarna, filéandet. Jordgubbarna. Det sensuella i att jobba med mat (fast jag tänkte nog inte ordet sensuell). ”Jaa” säger jag prövande. Nästa dag sitter jag i kassan på Konsum. Och det är en sådan symbol att identiteten förändras för lång tid. Lägst status i butiken, hunsad av alla. Kundernas spottkopp. Men jag är ändå konstigt nog glad för mina år där. För att det var där jag blev vuxen utan att märka det.

Ulrika Stahre