Med böjd rygg och brännande sol i nacken tog jag längs Skrea Strand några av mina första viktiga steg mot att bli vuxen. Sommaren 1988, till hösten skulle jag fylla 16 år och börja på gymnasiet. Genom Falkenbergs kommun hade jag fått mitt första riktiga sommarjobb, två veckor som skräpplockare på den strand som är stadens flaggskepp och främsta turistmagnet. Vi var ett blandat gäng som gick där med våra plockpinnar och spanade efter skräpet, fångade vårt byte, genomborrade det med piken och slängde det i stora bruna papperspåsar som vi släpade efter oss. Sanddyn upp och sanddyn ner. Pappret från en Päronsplitt, kapsylen till en Falcon-flaska, bullpapper, en använd kondom. Allt det som gör en svensk sommardag – och natt. 

Lunchen var medhavda mackor, kryddade med samtalen med de nya bekantskaperna och förstulna blickar mot gruppens mest spännande kille, med blond hästsvans mot en redan brun rygg och rebellens lockande attityd: ”vi smiter undan en stund och vilar oss vid Knölaberget”.

Över oss vakade chef Olle, körande fram och tillbaka på sin flakmoped längs strandpromenaden.

Längst in i mitt barndomsalbum har kärleksfulla modershänder lagt det numera gulnade kuvertet med mitt första lönebesked. 2318 kronor netto. Mot slutet av sommaren besöktes IKEA där lönen användes för att byta flickrummets småblommiga oskuld mot efterlängtat zebra-överkast och matchande svartvita möbler. 

I dag även de bara skräp och bortplockade.

Jennifer Wegerup