Det kallades fortfarande Lasarett då på 80-talet – sjukhuset. Som en respektingivande koloss tronade lasarettet där på höjden och jag trädde in längst ned i hierarkin – som städerska. Avklädde mig mitt jag och iklädde mig den vita dräkten. På lungmottagningen drog jag daglingen moppen kring fötterna på läkare som sällan sa hej. Det skulle ta ett tag innan jag förstod att de vita kläderna och moppen svartskallat mig.

Om någon händelsevis tilltalade mig brukade de berömma mig för att jag pratade så bra svenska. Tyckte jag kanske det var kallt, denna varm sommar? Men det var sällan någon pratade med mig. Själv pratade jag inte heller med någon. Jag brukade låsa in mig i min städskrubb och läsa böcker.

En dag hade jag slut på engångshandskar. Jag travade över till städskrubben på avdelningen bredvid, stack nyckeln i dörren och slängde upp den. Därinne blinkade en häpen städare mot mig – och slog skamset ihop boken han hade i knät. Jag vill minnas att det var en diktsamling.

Så tänkte jag mig sedan lasarettet. En plats med strikt rangordning och små fickor av motstånd i form av städskrubbar fyllda av grubblande lokalvårdare, små celler som sakta skulle infektera hela hierarkin. Nu har lasaretten desinficerats från sånt där. Städningen har lagts på entreprenad och på sjukhusen är det istället MRSA-bakterien som sakta äter sig från avdelning till avdelning, eftersom hygienen är eftersatt.

Ira Mallik