Volvos reservsdelslager på Hisingen: en kvalmig, tung underbart oljebetongig, liksom gummisvedd luft.

Sommaren 1970 plockade jag muttrar och annat smått direkt under heta taket, de följande tre svischade jag runt med truck nere på golvet: fälgar, dörrsidor, hela kardaner låg i pallar på höjden.

I det jättelika, dåligt upplysta lagersystemet av huvudgångar, parallellgångar och trånga tvärgångar kunde man bli stående och samtala. Ackordet nämndes aldrig.

En dag talade en äldre, fundersam före detta fiskare om för mig att Pia betydde from. Som en utkorelse där i den halvskumma gången. 

Lönen var högre än jag någonsin fått i vården. Man tjôtade mer öppet, visslade. Vissa av de fast anställda unga killarna manövrerade med nonchalant precision så kallade höglyftare, som tog ner det som låg högre upp än tredje pall.

De hjälpte mer än gärna till men låg i bland och sov i ett par filtinredda pallar i ett hemligt hörn, vilket inte förmännen visste om, men alla andra. För mig var detta lika häpnadsväckande som ”from”.

En av höglyftarna gav mig långa blickar, men sa aldrig nåt.

Senare på hösten när jag stod och sålde Proletären vid Järntorget såg jag honom stå mittemot på andra sidan gatan. När han kom gående rakt emot mig på övergångsstället tittade han demonstrativt bort.

Jag föreställde mig hans besvikelse, förakt.

Pia Bergström