Det är så skönt att detta ämne äntligen tas på allvar. Att det lyfts upp till ytan och inte sopas under mattan längre. Jag är idag trettio år gammal och det som jag fick vara med om under mina första fem år i skolan har satt djupa ärr i min själ som jag aldrig kommer att bli av med. Det hela började i första klass då jag började på en skola där jag inte kände någon speciellt väl. Vi hade flyttat ut på landet utanför staden då jag var sex år. De andra i klassen var redan vänner och hade känt varandra i flera år. Redan där så var jag lite utanför, att jag sedan var allergisk för hästar och inte kunde rida gjorde det hela värre. Jag blev utanför i min klass och min lärare tog det inte på allvar när jag försökte påpeka det. På varje rast var jag själv och man skrek saker åt mig på skolgården. I tredje klass sa min lärare åt mig att det var ju mitt eget fel att jag var utanför eftersom jag inte sprang efter dem på rasten och försökte leka med dem. Det blev inte bättre i fjärde klass utan bara värre. Jag fick lite nya klasskompisar men ingen av dem gav mig någon chans utan det fortsatte som vanligt. I slutet på året tyckte min lärare att hon skulle ”lösa” denna situation så hon satte in mig i mitten av klassrummet så fick mina klasskamrater säga vad det var för fel på mig så jag skulle kunna ändra på mig. På så sätt skulle de andra sluta mobba mig och jag ändra mig efter deras tyckte. Det är det värsta som jag har varit med om i mitt liv! Barn är grymma men vuxna kan vara värre. Jag genomled femte klass på den skolan men bytte sedan skola i sjätte klass till en friskola. Resten av min skolgång var inte lätt då jag aldrig riktigt fått chansen att bearbeta allt som hänt.
Det som hände mig i skolan har gett mig djupa ärr som påverkar mig varje dag. Jag har svårt att lita på människor, särskilt tjejer. Jag väntar alltid på kniven i ryggen, att någon som jag litar på ska svika mig. Det tar lång tid innan jag släpper någon riktigt inpå mig. Jag känner alltid att jag måste vara perfekt och göra allt perfekt. Har fruktansvärt höga krav på mig själv. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska bli ett slut på mobbingen och att vi ska kunna hjälpa barn som bli mobbade på ett bättre sätt. Jag fick ingen hjälp av de vuxna runt omkring mig på skolan, utan de bara tittade på och inte gjorde något. För mig är det mycket värre än vad mina klasskompisar gjorde. jag kommer inte att kunna förlåta dem.
