Från den första dagen jag satte foten i skolan så blev jag mobbad. Det var många av mina klasskamrater och de i parallellklassen som mobbade mig. Det var precis allt med mig som de mobbade mig för, hur jag såg ut, hur ful jag var, hur jag gick, hur jag talade, hur mitt hår såg ut, min ögonfärg, min längd, min vikt (har dock aldrig varit överviktig), mina kläder, ja allt.

När jag gick i mellanstadiet var det alltid någon som sa något taskigt i korridorren. Jag minns väl en dag när två killar i min klass kastade vatten över mig och sen öppnade upp massa tepåsar och hällde i mitt hår. Det värsta av allt var allt lärarna såg allt men sa absolut ingenting. Jag kunde bli fälld i korridorren, upptryckt mot väggen där sedan några andra slog mig.

När jag var yngre hade jag utslag, eksem, det blev jag totalt mobbad för. Var det inte pesten de kallade mig för så var det ”herpesf*tta”…. Alla hörde det, men ingen gjorde någonting. Ingen vågade. Så här fortsatte det, glåpord, mobbing, fällningar, sist vald på gymnastiken, skitsnack, skratt bakom ryggen på mig, en tystnade i klassrummet när jag kom in.

Det pågick ända fram tills att jag slutade gymnasiet nästan. Jag har massa födelsemärken på min kropp, som ja jag tycker är väldigt jobbigt att ha. Jag kommer speciellt ihåg en gång när jag gick i åttonde klass, vi fick en ny kille i klassen. Han hade fått höra och se att jag hade massa födelsemärken på kroppen. Så när jag kommer till min bänk en dag så står det ”fläckis” över hela min bänk med en vattenfastpenna. Jag frågade om någon visste vem det var som hade gjort det och då se en av mina kompisar ”Ja jag vet men jag har lovat honom att inte säga någonting”… Min kompis sa så…

Det brände under ögonlocken länge efter det.. Jag blev länge mobbad för hur jag såg ut och många sa efter mig hur ful jag var och att jag borde dö istället. När man började använda internet så kom även mobbningen dit, taskiga kommentarer i överflöd. Jag bar med mig all denna mobbing inom mig väldigt länge. Till slut kom den ikapp mig, det var efter jag slutade gymnasiet och då förlorade jag 50% av min kroppsvikt och fick anorexia.

Idag är jag 25 år, jag väger normalt. Men jag kommer alltid att ha problem med maten, inte vet vad som är rätt eller fel. Jag har och kommer nog alltid att ha dåligt självförtroende på grund av all mobbing. Jag har aldrig kunnat säga till mig själv att jag tycker att jag är fin.. Ärren är djupa och kommer aldrig riktigt läka. Ingen av mina mobbare har någonsin bett om förlåtelse.

Mobbing sätter djupa sår och flöjer med en hela livet. Det är ärr som aldrig kommer att läka, aldrig riktigt glömmas bort. Själen på insidan kommer alltid att vara ärrad. Sluta mobbas och ställ upp för varandra istället.