Förlåt. Jag har glömt en musikbok som jag gissar intresserar fler än författaren. Biografin om kompositören Bo Nilsson av Gunnar Valkare, utgiven av Kungliga Musikaliska Akademien och Atlantis.

Boken handlar främst om ett 50- och 60-tal då Sverige var ett modernistiskt land på konstmusikens område. Och det är i den virveln Bo Nilsson börjar komponera musik som omdelbart får spridning världen över. Men han är blyg och tillbakadragen och föredrar hellre att bo på hotellet någon kilometer från konserthuset där man hyllar hans musik.

Gunnar Valkare, själv kompositör,  har  tidigare doktorerat på Nilsson så det är svårt att kräva en mer initierad bild. Men även den här gången är det lättare att förklara Nilssons musikaliska fantasi än personen Nilsson, som lyser med sin frånvaro.

Inga utspel. Bara några frånvända fotografier.

Vilken underbar chock det är att gå från Arctic Air från 2001 till Zwei Stücke från 1955. Från Änglagårdsliknande filmmusik som susar likt Sibelius och Alfvén i orkesterväven till istapparna och värmeutslagen i Nilssons svar på ”nonfigurativ musik”. Men det hänger ändå ihop, den akustiska ytan är unik.

Det är balanserat. Naket. Erotiskt. Eller som det heter i en träffande formulering av Valkare: ”En enastående receptivitet parad med en intuitiv, vidöppen, ibland sårbar känslighet.”

Så småningom började Nilssons rena, kärva, klara stycken bryta sig loss från modernismens bojor. Lyssna till exempel till Frequenzen, Zeitpunkte och Doppelspiel. Tyska vittra titlar. Öronkrossarmusik för den som gillar såsiga stråkar. Men lyssnar man aningen längre in låter musiken som illustrerade naturfilmer. Det rasslar till i en järngrind, sopgubbarna tömmer tunnorna, en backande lastbil, någon fågel med ett exotiskt lockrop …

Tänk om avantgardismen bara var ett rollspel, en inspirerande missuppfattning, att Nilsson verkligen var den fejk han utgav sig att vara; när han drog ned brallorna på Stockhausen och Boulez och i en avslöjande artikel sa sig ha lånat de vackra formlerna från en skolbok i elementär matematik för grundskolan.

Det spelar ingen roll. Tänk situationen, en 17-årig grabb från Malmberget med en utvecklad intuition som vill göra musikkarriär. Det är klart han väljer den hårda vägen ända fram till Darmstadt. Varpå han samtidigt avslöjar ytligheten som förekommer i alla ismer.

Brottet hörs tydligast i det nordiskt klingande Déjà vu för violin, klarinett och piano.

Och sen kan jag tycka det är skönt med en konstnär som lever sitt eget liv och tar till vara det av staten instiftade evighetsstipendiet (inkomstgarantin) som en intäkt att faktiskt bara göra det han är bra på: Skriva och göra musik.

Mikael Strömberg

Hörselskadades Riksförbund HRF drar vidare med sin kampanj Befria samtalet. Och idag landade man med sina ljudsmarta lösningar på Gävle Konserthus.

Det är bra. Det finns inget dåligt – eller överdrivet moraliskt – i detta. Jag är själv musiker och vet hur lätt hörseln kan trubbas av. Vissa dagar, i en svärm av syntar, kan jag höra bruset på avstånd. Det förbannade tinnitusbruset.    

I Sverige bor 1,3 miljoner hörselskadade, och varannan anställd har problem med usel ljudmiljö på jobbet. Hälsorisken är uppenbar. Nästan överallt drabbas vi av ljud som skaver, stör koncentration och försämrar minnet. Särskilt alarmerade är ökningen av ljudstress med följder som kronisk migrän och sömnrubbningar.  

HRF:s rapporter visar på osannolika siffror hur hälften av personalen knappt kan kommunicera, inte minst inom kvinnodominerade arbetsplatser, som förskola och skola.  Till exempel anser två av tre medlemmar i Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund att ljudmiljön nu nått sin kulmen. Många överväger att byta yrke på grund av ljudet.

Jag förflyttas till tiden när en av mina döttrar gick i lågstadiet. På grund av att hon hade en osynlig defekt med vatten bakom trumhinnorna hörde hon inte vad fröken sa. Och fröken hörde inte när min dotter bad om att få flytta fram några stolsrader för att höra. De första åren i skolan måste hon ha känt sig som en vilsen akvariefisk, förstår jag nu.

Man behöver inte vara tysnadsromantiker eller moralist för att konstatera: Tyst är det aldrig – eller ens önskvärt. Alltid finns något att höra. Men: Vem stör vem?

Nyckelord är kontroll och makt. Undersökningar visar entydigt att kontrollen och makten över ett ljud påverkar upplevelsen. Det är alltså stor skillnad i att frivilligt söka upp en massiv ljudupplevelse som vrider om tarmarna i kroppen, än att känna sig ofredad och inskränkt i sin rätt till relativ tystnad.

Därav frustrationen många känner när arbetsplatsen, där man i vaket tillstånd befinner sig fler timmar än hemma, sällan är akustiskt tilltalande. Fläktar surrar, maskiner brummar, hårddiskar susar, steg och röster ekar i ödsliga korridorer, möbler skrapar,  mobiler ringer, sms plingar. Och ingenting tror man sig kunna göra åt saken.

Beror den usla prioriteten på så banala saker som att ljudet är osynligt? Eller att ljudutsläppets skadeverkan inte talar om i förväg när det ska drabba oss? För egentligen är diagnosen ganska enkel. Det kan bullra en tid på acceptabla nivåer. Men plötsligt är det för sent, några ljudkänsliga hårceller kröks, och då är skadan redan skedd.

I stora delar av världen är det faktiskt redan för sent. Och då menar jag inte uteslutande för människor som traditionsenligt vistas i bullriga miljöer, som militärer, byggarbetare, bergssprängare eller rockmusiker. Idag drabbas alla i alla åldrar.

En kompis undrade om jag kunde tipsa om en klassisk konsert. ”En inkörsport”, eftersom han aldrig tidigare hade besökt ett konserthus. Jag föreslog Antonin Dvoraks 9:e symfoni ”Från nya världen”.  Idag lever jag med mitt dåliga samvete över att konserten gav honom tinnitus. Han hade suttit med ryggen vänd mot en betongvägg i det överakustiska, nya konserthuset. I finalen hade det plötsligt sprakat till. På natten hade han vaknat med värk och ”dusch” i ena örat.

Trenden med ljusa, öppna, minimalistiska ytor har visserligen lyckats sanera det visuella bullret. Men tyvärr skapar avskalade miljöer även akustiska vikningseffekter som tar vägarna in i öronen och bryter av känsliga hörselnerver.

På en existentiell nivå kan det formuleras så här: Jag samtalar, alltså finns jag. Poängen är att allt mänskligt har med samtal att göra.

Men om allt färre hör vad du säger måste samtalet befrias.

Mikael Strömberg

Nu har även Obama fått nytt läppsynk av filmklipparen Johan Söderberg.

President Obama´s post-election Speech to the Swedish People http://www.youtube.com/watch?v=K8cfjxJlJhM

Vad kan man berätta i musik som inte går att säga i bild?
Finns det saker som inte går att säga i bild?
Vad är filmmusiken bra för?
Är filmmusik ett sätt att spela på tittarens/lyssnarens klichévana, för hur det ”låter i verkligheten”?

God helg

Mikael Strömberg

I takt med att spelet Guitar Hero uppdateras smider finska Shreds nya planer för det ultimata lustmordet på gitarrhjälten.

Santana, Moore, Clapton, Vai, De Lucia, har alla fått se och höra sina stormande plektrumserier av toner haka upp sig i en frusen gest; som att vilja spela men inte kunna. Inte sedan Frank Zappas drift med pianister och blåsare har musikhumorn nått samma nivå. 

Shreds tar helt enkelt en befintlig video och eftersynkar den med mild ironi. Få spelar fel så rätt som han.

Det här vill jag inte undanhålla någon: http://www.youtube.com/watch?v=2BrLEuzVCVQ

Mikael Strömberg

De flesta böcker om konstmusik recenseras aldrig. Ta Gunnar Buchts tankebok ”Quid est tonus?  Jacques Handschin, Der Toncharakter – och därutöver” från Gidlunds Förlag.

Texten ruvar på ett guldägg för den som har minsta lust att driva ut på djupt vatten.

Frågan Vad är en ton? ligger bortom horisonten. Och det är samtidigt styrkan i många av Buchts texter, jag tänker till exempel på långessäerna: ”Rum och rörelse” (1999) och ”Pythagoras sträng” (2005).

Bucht är tonsättaren som på äldre dar har dragit i handbromsen och funnit det nödvändigt att komplettera sin musik med filosofiska betraktelser. Visserligen är hans tankar ädelakademiska men fundamentala eftersom de bottnar i teorier med hemvist i antiken (Platon) och medeltiden (Boethius). Så det lär inte spela någon roll om läsaren gillar electronika eller Bach.  

Nu anropar Bucht musikfilosofen Jacques Handschin (1886-1955), han med idén om tonkaraktären. Tonen, menar Handschin och Bucht, är brännpunkt för vår uppmärksamhet, ja hela vår kultur. Tonen består av en serie unika koncentrat av ögonblick. Och det gäller inte bara musik utan hela vår ljudvärld.

Varje gång det sker förflyttas vi till en annan värld. ”Ur en ton föds andra toner, en enda ton utöser alla andra toner. Tonen är en magisk punkt” (Bucht)

När jag läser boken är rummet där jag sitter redan fyllt av toner. Nätspänningen från elementen surrar. Hårddisken i datorn. Ventilationen. Bakgrundssuset i öronen. Tidigare samma dag har jag vaknat till mobiltelefonens signal för väckning. Grannen duschar hårt och mjukt, kallt och varmt, de hörs på strilandet. Gasen pyser hemtrevligt under spisplattan. Och ljuden bara fortsätter. Överallt studsar dessa toner som var och en i sig är små skulpturer av luft.

Frekvens är materia. Ton är sinne.

En ton i några sekunder och vi tror oss omedelbart känna vem människan mittemot oss är och hur hennes liv i bästa fall har gestaltat sig. Kanske för att tonen fungerar som ett akustiskt fingeravtryck.

24 timmar om dygnet seglar vi omkring utan roder på ett hav av toner med olika fyllighet, täthet, närhet, skarphet, kornighet, grynighet, strävhet.

Tongivande. Tondöv. Tonhöjd. Tona. Tonstyrka. Tonfall. Tonalitet. Tonsättare. Tonarm. Tonläge. Tonplats. Tonklass. Och såhär håller det på…

Fantasieggande, är ordet. Läs boken om tonens egenskaper och känn dig smart.

Mikael Strömberg 

Om valvakan har ett ljud – och det borde den! – låter den som Alva Notos musik med tillhörande abstrakta filmer.

Buller, noise, är antipoden. Utan buller ingen musik. Bullret bidrar ständigt med en krackelering av västvärldens idéer om samklang, utveckling, harmonisk konsensus, takt och ton. Från Pytagoras sju sfärer till geometrins betydelse i konsten.

Här kommer Alva Noto in från höger och vänster och ljud-, ljussätter valvakans stela diagram och analyser.

http://www.youtube.com/watch?v=XfF14UgBYn4&feature=related

I den lite lätt biegegrå tidskriften LYSSNA – Stockholms Konserthus höstprogram för 2010 – finns en text som gör mig glad. Cellisten Klas Gagge skriver om kompositören Helena Munktells (1852-1919) framgångar i Monte Carlo och Frankrike.

Hur kommer det sig att Munktells musik fick de franska kritikerna att gå i spinn? Var det hennes förmåga att måla dramatiska havsmålningar i toner? Eller var hon helt enkelt undantaget som bekräftade regeln? 

Genusproblematiken borde man ha ”löst” för länge sedan. Men  ingen annanstans i  kulturlivet styrs strukturer, penningflöden och värdesystem till sådan grad av män. Från konserthuschefer ner till kommunala musikledare.  

Det är ingen nyhet men tål tydligen att repeteras. Mellan musikinstitutionernas ledande personer existerar ett släktskap, vare sig den grundas på strategiska överväganden eller på primärt musikestetiska värdeskalor. De flesta befattningshavare har likartad bakgrund (musikhögskola,  musikvetenskap, eller verksamhet som pedagoger och musiker). Ett konserthus anställer bara undantagsvis en kvinnlig konstnär som chef.  I de rent musikaliska frågorna råder sällan konflikter och satsningar på nutida musik är mera en fråga om hur långt man vågar sträcka sig av hänsyn till ekonomin. 

Rekryterings – och värdesystemen hör alltså ihop, de informella kontakterna består, som i flera hundra år har skapat konstmusikens konsensus.  Jag kan förstå att det här verkar passé, men de allra flesta institutioner diskuterar sällan musik annat än som förmedling. Här ligger musiklivet decennier efter litteraturen och bildkonsten, och inväntar ett systemskifte där man inte längre talar om ”kvinnligt” och ”manligt” utan om MUSIK.

Av siffror kan man bli blind – särskilt eftersom den mesta repertoaren har en klassicistisk, romantisk slagsida, från en tid då musik överhuvudtaget sysselsatte män. Men det gör inte saken mindre pinsam Dom som lägger repertoaren kan inte sitt jobb. Och ingen fungerande kontroll förekommer.

Så var finns kvinnorna i konstmusikhistorien? De finns 2010 och de har funnits i alla tider, dock inte i männens musikböcker och i musikpolitiska frontställningar. Genom åren har musikforskare som Eva Öhström brottats mot vanföreställningarna. Det fanns en tid, inte särskilt länge sedan, när fiolspel ansågs direkt olämpligt, eftersom kvinnor inte bör flaxa med armarna! När blåsinstrument inte passade, eftersom det vanställer ansiktet! När cellon ansågs osedlig! Pianot gick an, liksom sång, men helst inom familjen. Läkare trodde nämligen, en bit in på 1900-talet, att om kvinnor ansträngde sig för mycket kunde de föda vansinniga barn. 

Det har passerat 200 år sedan Fanny Mendelssohn (syster till Felix) tvingades välja bort musiken sedan pappan uttryckligen förbjöd henne att spelas sina stråkkvartetter och kantater annat än som prydnader. Men hur mycket har egentligen hänt? Vi ska nog inte underskatta musiklivets inneboende seghet.

Under tiden kan vi lysssna till Helena Munktells orkesterstycken, bl a Bränningar, som nu finns på cd från Sterling Records.

Mikael Strömberg 
 

Ibland försöker vi separera, musiken och jag.

 Jag inbillar mig att kärleken och öppenheten finns någon annanstans. I bildkonsten. Litteraturen. Filmen. Men herregud, musiken är ju det bästa vi har av himlen här nere på jorden. Allt det där som jag inbillar mig inte fanns, finns ju i Edda Magnasons påfågelsmelodier. Skärpan i Ardittikvartettens stråkar. Den långa sikten i Marie Samuelssons orkestermusik. Efterklangs enastående förmåga att elektrifiera konstmusiken. Den avskalade klockklangen i Arvo Pärts musik. Till och med M.A Numinens pricksäkra tuppar i halsen.

 Vad är bra musik? Fel fråga. Spela Griegs Peer Gynt i ett tomt rum – och det är ingen musik. Böckerna i bokhyllan är sedan länge döda. Väggarna och fåtöljen är totalt likgiltiga inför norrmannens melodier. Det behövs åtminstone en lyssnare som bygger ett äktenskap med musiken, som hör den, undersöker den, äter och dricker den, somnar till den, gråter till den, avhåller sig från den, tar in den så att den en dag rinner genom kroppen utan tröghet.

Ibland tänker jag på Alexander Skrjabin (1859-1924). Den ryske tonsättaren och pianisten som gick sin egen väg och spådde musikens upplösning. På sätt och vis är han typisk för vår tid.

Vi lever  våra liv i en topplista, vår kultur är en enda popularitetstävling. Men det är i ”floppar” framtiden finns. Här råder ständig superkonjunktur beroende på hur digitaliseringen i grunden har förändrat sättet att producera, skicka, ta emot, bearbeta och länka vidare musik. De elektroniska vågornas makt ligger i att de sprids i alla riktningar (Skrjabins idé.)

Ungefär 50 miljoner unika musikstycken tros vara i omlopp dagligen och nästan samtliga ligger utanför befintliga topplistor. Topplistan är i princip redan död. Plötsligt måste hitten ge vika för mikrohitten. Tänk Best of 400.000 listan, istället.

Så: välkommen till Muzikbloggen. Flopparnas blogg!

Mikael Strömberg