Hörselskadades Riksförbund HRF drar vidare med sin kampanj Befria samtalet. Och idag landade man med sina ljudsmarta lösningar på Gävle Konserthus.

Det är bra. Det finns inget dåligt – eller överdrivet moraliskt – i detta. Jag är själv musiker och vet hur lätt hörseln kan trubbas av. Vissa dagar, i en svärm av syntar, kan jag höra bruset på avstånd. Det förbannade tinnitusbruset.    

I Sverige bor 1,3 miljoner hörselskadade, och varannan anställd har problem med usel ljudmiljö på jobbet. Hälsorisken är uppenbar. Nästan överallt drabbas vi av ljud som skaver, stör koncentration och försämrar minnet. Särskilt alarmerade är ökningen av ljudstress med följder som kronisk migrän och sömnrubbningar.  

HRF:s rapporter visar på osannolika siffror hur hälften av personalen knappt kan kommunicera, inte minst inom kvinnodominerade arbetsplatser, som förskola och skola.  Till exempel anser två av tre medlemmar i Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund att ljudmiljön nu nått sin kulmen. Många överväger att byta yrke på grund av ljudet.

Jag förflyttas till tiden när en av mina döttrar gick i lågstadiet. På grund av att hon hade en osynlig defekt med vatten bakom trumhinnorna hörde hon inte vad fröken sa. Och fröken hörde inte när min dotter bad om att få flytta fram några stolsrader för att höra. De första åren i skolan måste hon ha känt sig som en vilsen akvariefisk, förstår jag nu.

Man behöver inte vara tysnadsromantiker eller moralist för att konstatera: Tyst är det aldrig – eller ens önskvärt. Alltid finns något att höra. Men: Vem stör vem?

Nyckelord är kontroll och makt. Undersökningar visar entydigt att kontrollen och makten över ett ljud påverkar upplevelsen. Det är alltså stor skillnad i att frivilligt söka upp en massiv ljudupplevelse som vrider om tarmarna i kroppen, än att känna sig ofredad och inskränkt i sin rätt till relativ tystnad.

Därav frustrationen många känner när arbetsplatsen, där man i vaket tillstånd befinner sig fler timmar än hemma, sällan är akustiskt tilltalande. Fläktar surrar, maskiner brummar, hårddiskar susar, steg och röster ekar i ödsliga korridorer, möbler skrapar,  mobiler ringer, sms plingar. Och ingenting tror man sig kunna göra åt saken.

Beror den usla prioriteten på så banala saker som att ljudet är osynligt? Eller att ljudutsläppets skadeverkan inte talar om i förväg när det ska drabba oss? För egentligen är diagnosen ganska enkel. Det kan bullra en tid på acceptabla nivåer. Men plötsligt är det för sent, några ljudkänsliga hårceller kröks, och då är skadan redan skedd.

I stora delar av världen är det faktiskt redan för sent. Och då menar jag inte uteslutande för människor som traditionsenligt vistas i bullriga miljöer, som militärer, byggarbetare, bergssprängare eller rockmusiker. Idag drabbas alla i alla åldrar.

En kompis undrade om jag kunde tipsa om en klassisk konsert. ”En inkörsport”, eftersom han aldrig tidigare hade besökt ett konserthus. Jag föreslog Antonin Dvoraks 9:e symfoni ”Från nya världen”.  Idag lever jag med mitt dåliga samvete över att konserten gav honom tinnitus. Han hade suttit med ryggen vänd mot en betongvägg i det överakustiska, nya konserthuset. I finalen hade det plötsligt sprakat till. På natten hade han vaknat med värk och ”dusch” i ena örat.

Trenden med ljusa, öppna, minimalistiska ytor har visserligen lyckats sanera det visuella bullret. Men tyvärr skapar avskalade miljöer även akustiska vikningseffekter som tar vägarna in i öronen och bryter av känsliga hörselnerver.

På en existentiell nivå kan det formuleras så här: Jag samtalar, alltså finns jag. Poängen är att allt mänskligt har med samtal att göra.

Men om allt färre hör vad du säger måste samtalet befrias.

Mikael Strömberg