I den lite lätt biegegrå tidskriften LYSSNA – Stockholms Konserthus höstprogram för 2010 – finns en text som gör mig glad. Cellisten Klas Gagge skriver om kompositören Helena Munktells (1852-1919) framgångar i Monte Carlo och Frankrike.

Hur kommer det sig att Munktells musik fick de franska kritikerna att gå i spinn? Var det hennes förmåga att måla dramatiska havsmålningar i toner? Eller var hon helt enkelt undantaget som bekräftade regeln? 

Genusproblematiken borde man ha ”löst” för länge sedan. Men  ingen annanstans i  kulturlivet styrs strukturer, penningflöden och värdesystem till sådan grad av män. Från konserthuschefer ner till kommunala musikledare.  

Det är ingen nyhet men tål tydligen att repeteras. Mellan musikinstitutionernas ledande personer existerar ett släktskap, vare sig den grundas på strategiska överväganden eller på primärt musikestetiska värdeskalor. De flesta befattningshavare har likartad bakgrund (musikhögskola,  musikvetenskap, eller verksamhet som pedagoger och musiker). Ett konserthus anställer bara undantagsvis en kvinnlig konstnär som chef.  I de rent musikaliska frågorna råder sällan konflikter och satsningar på nutida musik är mera en fråga om hur långt man vågar sträcka sig av hänsyn till ekonomin. 

Rekryterings – och värdesystemen hör alltså ihop, de informella kontakterna består, som i flera hundra år har skapat konstmusikens konsensus.  Jag kan förstå att det här verkar passé, men de allra flesta institutioner diskuterar sällan musik annat än som förmedling. Här ligger musiklivet decennier efter litteraturen och bildkonsten, och inväntar ett systemskifte där man inte längre talar om ”kvinnligt” och ”manligt” utan om MUSIK.

Av siffror kan man bli blind – särskilt eftersom den mesta repertoaren har en klassicistisk, romantisk slagsida, från en tid då musik överhuvudtaget sysselsatte män. Men det gör inte saken mindre pinsam Dom som lägger repertoaren kan inte sitt jobb. Och ingen fungerande kontroll förekommer.

Så var finns kvinnorna i konstmusikhistorien? De finns 2010 och de har funnits i alla tider, dock inte i männens musikböcker och i musikpolitiska frontställningar. Genom åren har musikforskare som Eva Öhström brottats mot vanföreställningarna. Det fanns en tid, inte särskilt länge sedan, när fiolspel ansågs direkt olämpligt, eftersom kvinnor inte bör flaxa med armarna! När blåsinstrument inte passade, eftersom det vanställer ansiktet! När cellon ansågs osedlig! Pianot gick an, liksom sång, men helst inom familjen. Läkare trodde nämligen, en bit in på 1900-talet, att om kvinnor ansträngde sig för mycket kunde de föda vansinniga barn. 

Det har passerat 200 år sedan Fanny Mendelssohn (syster till Felix) tvingades välja bort musiken sedan pappan uttryckligen förbjöd henne att spelas sina stråkkvartetter och kantater annat än som prydnader. Men hur mycket har egentligen hänt? Vi ska nog inte underskatta musiklivets inneboende seghet.

Under tiden kan vi lysssna till Helena Munktells orkesterstycken, bl a Bränningar, som nu finns på cd från Sterling Records.

Mikael Strömberg