Förlåt. Jag har glömt en musikbok som jag gissar intresserar fler än författaren. Biografin om kompositören Bo Nilsson av Gunnar Valkare, utgiven av Kungliga Musikaliska Akademien och Atlantis.

Boken handlar främst om ett 50- och 60-tal då Sverige var ett modernistiskt land på konstmusikens område. Och det är i den virveln Bo Nilsson börjar komponera musik som omdelbart får spridning världen över. Men han är blyg och tillbakadragen och föredrar hellre att bo på hotellet någon kilometer från konserthuset där man hyllar hans musik.

Gunnar Valkare, själv kompositör,  har  tidigare doktorerat på Nilsson så det är svårt att kräva en mer initierad bild. Men även den här gången är det lättare att förklara Nilssons musikaliska fantasi än personen Nilsson, som lyser med sin frånvaro.

Inga utspel. Bara några frånvända fotografier.

Vilken underbar chock det är att gå från Arctic Air från 2001 till Zwei Stücke från 1955. Från Änglagårdsliknande filmmusik som susar likt Sibelius och Alfvén i orkesterväven till istapparna och värmeutslagen i Nilssons svar på ”nonfigurativ musik”. Men det hänger ändå ihop, den akustiska ytan är unik.

Det är balanserat. Naket. Erotiskt. Eller som det heter i en träffande formulering av Valkare: ”En enastående receptivitet parad med en intuitiv, vidöppen, ibland sårbar känslighet.”

Så småningom började Nilssons rena, kärva, klara stycken bryta sig loss från modernismens bojor. Lyssna till exempel till Frequenzen, Zeitpunkte och Doppelspiel. Tyska vittra titlar. Öronkrossarmusik för den som gillar såsiga stråkar. Men lyssnar man aningen längre in låter musiken som illustrerade naturfilmer. Det rasslar till i en järngrind, sopgubbarna tömmer tunnorna, en backande lastbil, någon fågel med ett exotiskt lockrop …

Tänk om avantgardismen bara var ett rollspel, en inspirerande missuppfattning, att Nilsson verkligen var den fejk han utgav sig att vara; när han drog ned brallorna på Stockhausen och Boulez och i en avslöjande artikel sa sig ha lånat de vackra formlerna från en skolbok i elementär matematik för grundskolan.

Det spelar ingen roll. Tänk situationen, en 17-årig grabb från Malmberget med en utvecklad intuition som vill göra musikkarriär. Det är klart han väljer den hårda vägen ända fram till Darmstadt. Varpå han samtidigt avslöjar ytligheten som förekommer i alla ismer.

Brottet hörs tydligast i det nordiskt klingande Déjà vu för violin, klarinett och piano.

Och sen kan jag tycka det är skönt med en konstnär som lever sitt eget liv och tar till vara det av staten instiftade evighetsstipendiet (inkomstgarantin) som en intäkt att faktiskt bara göra det han är bra på: Skriva och göra musik.

Mikael Strömberg