Begrunda K Special i SVT 2: Musik som gör ont.
På Guantanamofängelset användes tortyrliknande metoder vid förhör. En av metoderna var att spela musik av Christina Aquilera, Britney Spears och Eminem på extremt hög ljudnivå.
Musik som ondskefull manipulation.
Två sextioåringar har ett rockalbum ihop.
Snacka om befriande intervju med Neil Young och Daniel Lanois.
Skavlan släng dig i väggen!
Det börjar med Bellman, fortsätter med Taube och Birger Sjöberg och avslutas med Cornelis. Kombinera Bellmans brinnande medkänsla för dem i samhällets bottenskikt, med Taubes högtravande journalistik som ligger mellan poesi och prosa, sjömansmotivet, det fria trubadurlivet och medelhavstemperaturen, med Sjöbergs satir och ångestfyllda exklusivitet.
Då har vi någorlunda positionerat Cornelis. En annan linje går från Stig Dagerman (Dagsedlar) och Tage Danielsson (nidrim och eleganta försmädligheter).
Men Cornelis ägde något utöver som ingen av hans föregångare hade. Blues. På grund av bluesen blev han svårplacerad. Bluesen gjorde honom även ointressant för kulturredaktörer och akademiledamöter.
Bluesen värker inifrån. Den är oskolad, färgad, spräcklig och gör ingen skillnad på poesi och musik. Det enda som betyder något för en äkta bluesman är det självupplevda. Blues är en djup impuls att hålla den brutala erfarenhetens smärtsamma detaljer och episoder levande i ens värkande medvetande, att fingra på dess taggiga struktur och höja sig över den, att liksom avtvinga den en halvt tragisk, halvt komisk karaktär. Bluesen är en självbiografisk krönika över en personlig katastrof. Där har vi Cornelis Vreeswijk.
En av dessa få kritiker som prisade honom var DN:s Bengt Holmqvist: ”Den befriande omväxlingen i Cornelis konst. Han parodierar, han växlar stil, han kastar sig mellan råhet och ömhet – han gör vad han vill, med virtuositet, och vet precis vilka regler han bryter mot. Ibland slarvar han, medveten om att musiken skall väga upp, och det har han rätt att göra.”
Hur uppträdde han bland kamrater och älskarinnor? Trevlig på ett påfluget sätt, lågmält tydlig, blyg och tillbakadragen, osentimental, säger några röster. Pr-kåt och panikslagen, säger andra.
Språkligt är han ofta mera svensk än de flesta svenskar som trots allt kan citera sin Engström och Ferlin. Oscar Hedlund skriver i sin portärttbok (Conelis, Scener ur en äventyrares liv): ”Cornelis snubblar på ord, slarvar med rim, blandar talspråk och tuktad retorik, härmar tonfall och uppfinner nya. Ur mixen framträder en absolut levande och absolut osentimental poet, ja, just osentimental är hans nyckelord. Det uteslöt inte medkänsla. Men det kunde ofta förväxlas med cynism och ironi som frusit till is.”
Han har kallats en virtuos fumlare bakom gitarren, och han påstod med viss överdrift att han mera höll i gitarren än spelade på den. Men det grova lite klumpiga plinket hade onekligen något annat, sådant man aldrig kan läsa sig till på Musikhögskolor, jazzmusiker brukar säga att man ”hänger på beatet”. Det betyder att man skapar ett slags asymmetri som gör att det aldrig stelnar eller blir statiskt. Rösten, raspet och lödet, svärtan och melankolin, får man på köpet.
Det måste ha varit guld att jobba som löpsedelsmakare under Cornelis röjarår. När den luspanke vissångaren vägrar krypa till korset blir löpsedeln: ”NU KAN JAG SJUNGA FÖR EN TIA.” Cornelis husbåt sjunker: ”JAG HADE EN GÅNG EN BÅT …” Cornelis jagar transvestiter med kniv hemma i köket: ”I DAG ÅTALAS HAN FÖR KNIVINTERMEZZOT – CORNELIS FÅR KLARA SIG UTAN SIN KÖKSKNIV.” Och den där kvällen på krogen Latona i Gamla stan när han delar ut storsmockan: ”DÄRFÖR SLOG JAG FÖRFATTAREN PÅ KÄFTEN.”
Men äventyrare? Så överdrivet äventyrlig var han egentligen inte. Han besteg inga berg, seglade hellre än bra, köpte dykarutrusning med harpungevär som låg oanvända i garderoben när lägenheten brann upp, jaktgevär, superkameror, silverpennor han slarvade bort, snabba bilar han knappt kunde köra.
Cornelis ”äventyr” var i stort beroende av alkohol och droger. Det var livet självt som var äventyret. Han ville leva som sin store idol Ernest Hemingway, men någonting gick snett. Efter frivillig exil i Skåne och Köpenhamn återvände han till ett Sverige där ingen ville ha honom. Skivförlagen, bokförlagen, klubbarna, alla nobbade. Ingen ville höra ”Den nye Cornelis” med syntar och trummaskin. 1985 gör han ett bejublat inhopp som hemlig gäst på Ulf Lundells tv-sända gala på Johanneshov. Rockpubliken vaknade som ur en lång törnrosasömn: Vem har undanhållit oss det här?
Ridån gick upp, tyvärr alldeles för sent. På Västerviks festival 1987 är han tärd och eländig men uppträder som en gud. I november samma år är han död. Väntat men ändå oväntat.
Till min oerhörda förvåning hittar jag inte en enda Cornelisskiva i min samling. För på sätt och vis är det onödigt att äga en massa Cornelis- inspelningar. Ewert Ljusberg är inne på samma tankegångar: ”Cornelis hade stjärnögon, oerhört bruna och varma. Av okänd anledning klibbade ögonfransarna ihop lite grand. Då fick ögonen en särskild sorts outgrundlighet av mystik. Vad jag menar är att en inspelning med Cornelis inte sätter avtrycket Cornelis. Ingen annan än han själv kunde sjunga hans visor.”
Det är bara att blunda och tänka på Hönan Agda och Brevet från kolonin. Så väller rösten fram ur dimmorna.
12 november har Amir Chamdins film med Hans-Erik Dyvik Husby i rollen som Cornelis, premiär.
Cornelis spelade in dryg 30 album. Här är några av dem.
Pianodöden till trots. Steinway & Sons överlever.
Ikväll invigs flygel nummer 58748 i Gävle konserthus av Per Tengstrand. Drygt en mille kostar en bra flygel. Efter 20 år brukar instrumentet gjort sitt, tills det slutligen förlorar spänst som ett bortglömt tennisracket. Sedan är det dags för nästa Steinway.
Varför? Steinway är bäst i allt från Beethovens Hammarklaversonat till Ligetis Bagateller. Steinway är symbolen för polerad, högblank klassisk musik.
Och att människor är pianister brukar synas på långt håll, dessa ”Pianopeople” som Frank Zappa hade så roligt åt. Två händer – utan hjärna! När det gäller andra döda storheter brukar ansiktena återges i någon form, men när det handlar om pianister är det gipsavgjutna händer som gäller: Chopins nerviga, tunna fingrar. Liszts knubbiga skogshuggarhänder. Stenhammars kvinnohänder. Serkins fingerkrokar.
Det finns fog för att pianister faktiskt tänker med sina händer, åtminstone får inga synapsfel finnas mellan vänster och höger hjärnhalva och fingerlederna. Allt måste ske utan betänketid, med största sensitivitet, intellektuella skärpa och rigorösa teknik.
Ibland blir dom tokiga, som när Robert Schumann sprättade upp tumgreppen på bägge händerna för att ta större ackord.
Och minns dessa plågsamma fingersträckarmaskiner som konstruerades för att förbättra vigheten och förlänga fingrarna några centimeter.
Ord som fingerfärdighet, flyhänthet och möjligen fingervisning kommer antagligen från den pianistiska världen. Hjälten på pianopallen, en Liberace, en Rubinstein, kunde linda damerna kring sitt högra lillfinger. Betvingaren fick den stora möbeln att tala och knäppa på lyssnarnas innersta hjärtesträngar.
Ibland när jag känner mig ensam brukar jag glänta på pianolocket och ropa rätt in i skogen av mekanikbalkar, hammarskaft, kontrafångare, dämmarmar, lyftarlister, piloter och strängar. Pianot är ett under av mekanik och en stor klanglåda som får rösten att rulla på en våg av luft. Det är en hel värld därinne.
Själva klangen sägs vara transcendent och psykoakustisk, dvs man hör den inte så som den är utan så som man vill höra den. Och denna unika möjlighet att frigöra sig från de faktiska materiella skeendena är en stor fördel (och viss fara) vid allt pianospel. Häri ligger det imaginära i spelets frågor och svar på livsgåtan.
Pianospelets ABC kan lätt utvecklas till ett anatomiskt-fysiologiskt helvete för de pianister som vill nå längst. Istället för musik kan det bli en fixering vid avslappning, fritt fall, handledselasticitet, vibrato, tremolo, vrid-, glissando- och språngrörelser, värkande rygg, överarmar, armbågar, fingerrotsleder. Vem är jag Fingerspelaren eller schvung- och tyngdspelaren? Atleten eller den veke skulderbladstypen?
När man sedan slår an någon av flygelns mellersta tangenter sätter hammaren tre likstämda strängar i svängning och en ”ton” ljuder. Men det vi hör är strängt taget inte en ”ton” utan en klang, en ganska komplicerad blandning av del- och övertoner. För att det ska motsvara våra kulturellt betingade ideal om ”ren stämning” är flygeln faktiskt ordentligt ”ostämd”.
Ibland kan man tro att världen skapades efter klaviaturens vita och svarta tangentsystem för högt och lågt, mörkt och ljust, och intervallerna med sina ”kosmiska” och ”djävulska” svängningar.
Inte för inte utgår musikvetenskapens olika förgreningar från pianots förutsättningar. När man beskriver omfånget i en röst placerar man in den aktuella rösten på ett tangentbord, med vilket man mäter, väger och belyser. Man kan faktiskt gå så långt i sina överdrifter som att påstå att uppfostrings- och bildningssystemet bygger på en form av pianism.
Men visst är det värt en mille att få höra en fabriksny Steinway med Per Tengstrand.
Härom dagen råkade jag halka på en gratistidning utanför Musikaliska Akademien. Tur. För i dörröppningen på Blasieholmstorg stod personal och delade ut gratisbiljetter till seminariet Gubbdrunkning med Sten Hanson.
Hanson berättade anekdoter och spelade text-ljud från en tid när Sverige befann sig i konstens framkant. 60-talet. Efter några poesiförsök klippte Hanson banden med Klövsjö, reste till Paris och började odla sin slagkraftiga humor och burleskt kommunikativa talang. Hans målsättning var att mixa musik och litteratur i ett mellanting, som snart kom att rubriseras text-ljud-komposition.
Hanson idé – och den är fortfarande i framkant – är att språk och musik är oralt och taktilt. Det innebär att man som poet och musiker kan skapa förståelse utan att direkt använda begripliga fraser och ord. För de flesta är uttrycket en fråga om stil, men för Hanson har det alltid varit idébasen som räknas.
Ballongburen musik. Hästballet. Musik för kubansk militärorkester. Musik för fontäner. Han kallar det Celebration Art. Text-ljud om humlor som flyger trots att de inte kan, Nynynynynyjåååk, Strindbergs infernokris, Skärp dig för faan! med mera. Det är en dödssynd att tråka ut publiken, menar Hanson.
Runt 1960 föll mycket på plats. Det visade sig att fler gubbar i Sverige ville utforska poesins flerstämighet, med bandspelarens hjälp. Bengt Emil Johnson, Åke Hodell, Ilmar Laaban, Lars-Gunnar Bodin.
Just Bodin är fortfarande aktiv med nya stycken i spellistan. Till exempel mysteriespelet Liptons Äventyr, eller Bobb. Livsföreståndare, ett drama direkt för radiomediet.
Hos Bodin är anvnvisningarna bakåt i tiden tydliga, till Hugo Ball, Kurt Schwitters, fluxus, Harry Martinson, Erik Lindegren, men kanske främst Öjvind Fahlström som aldrig tycks förlora aktualitet. Både ”Bobb” och ”Livsföreståndaren” återkom ständigt i Fahlströms animerade ljudkonst i egenskap av styrmän över informationen och befälhavare över alltet.
Några gränser sätts aldrig, språket knådas, bilder och ljud kastas omkull. Här hittar vi Lars-Gunnar Bodin, jazzmusikern, målaren, inspelningsteknikern som studerade kontrapunkt och blev legitimerad tonsättare med några tidiga cyberinspirerade verk: Arioso, Seans I-IV och Cybo. I dag titulerar han sig textkomponist inom en genre som ännu inte har något svenskt namn: ”sonic art”.
Bodin fortsätter färden mot lyrans stjärntecken där Martinson och Fahlström valde att stiga av. Den blandade traditionen av parapsykologi, science fiction, kvantfysik och gammal svensk naturlyrik har de gemensamt. Bodins berättelser följer en vertikal berättarteknik där jämviktsrubbningen fått fäste och förloppen rämnar i en öppen rymd.
Men tre nycklar ger han lyssnaren: tid, skikt, klang. På ett abstrakt plan handlar Bobb om dessa tre storheter vilka glider in i varandra – och isär. På ytan utspelas en sanslös historia i nio delar där överste Grobian, kapten Lydia Skarp, kommissarie Skarp och Skräp, Ewa Braun, alias durkdrivna Doris, och de andra inte för en normal dialog med varandra utan talar rätt ut i rymden.
Löst illustrerande ljudhändelser bildar så småningom något som liknar en berättelse. ”Låt oss tala klarspråk och rinna ut i sanden” … ”Livet är som en banan utan knallpulver”… ”Morrflimmer” … ”Bobb får tårar i ögonen när han hört lapispols-kan” … ”Vältyglad kannibalism” … ”Det heliga väsandet” … ”Very well revbensspjäll sa han som hade äggulor i håret” … ”Klangklibb” … ”Knorrkropp” … ”De förgasade sönerna” … ”Man får inte vara sjåpig, sa Schopenhauer och sköljde bort alla sjuorna från schabraket” … ”Lurvoffensiv” … ”Flodhästar har aldrig funnits i Mexiko” … ”Själv är jag alltid ett myrsteg före alla andra” … ”Förvandla dig till själva förvandlingskraften” …
Bäst just nu. Fyra i topp.
Ilmar Laabans Ciel Inamputable.
Åke Hodells General Bussig.
Lars-Gunnar Bodins On Speaking Terms II
Sten Hansons Skärp dig förfaan.
För den som tror sig ha sett allt, hört allt, upplevt allt.
En stärkare. En Guild-gitarr. Ett stort rum. En obäddad 64-årig sångare med bräcklig pondus i rösten.
Kolla Neil Youngs Le Noise och inte bara helgen är räddad.
Ett erkännande. Jag kan inte avstå från adagiettot i Gustav Mahlers 5:e symfoni.
Idag har jag hört det två gånger. I morgon vill jag säkert höra det igen. För det ger alltid en underbar svindel: var är jag, i en film, på en charterresa? På vilken sida står jag, livet eller döden? I Luchino Viscontis film Döden i Venedig spelas musiken oavbrutet för att tillgodose huvudpersonens existentiella behov.
Den tyske medelålders kompositören i filmen, Gustav von Aschenbach, är kanske mera känd som Gustav Mahler och det är hans känslostormar som bryter fram ur bioduken.
Märkligt nog får musiken mig även att associera till de täta skogarna kring Järvenpää. Under sina promenader diskuterar Jean Sibelius och Gustav Mahler symfonins väsen. Den urbane skogsmänniskan Sibelius gillar stränghet, stil och logik. Alpmänniskan Mahler tycker precis tvärtom: ”Nej, en symfoni måste vara som världen. Den måste omfatta allt.”
Hur som helst finner de sig i varandras svar och efteråt får Mahler både sup och bastu. Så är det med livet. Hos Mahlers utspelas det onda, goda, fula i de flesta nyanser.
Det slår mig att de flesta av hans symfonier påminner om operor utan kulisser. Det är en form av romantisk dramaturgi där romantiken slutligen sprängs inifrån.
Symptomen visar sig redan i ett vidlyftigt och villrådigt Andante comodo i symfonin nr 9. I andra satsens Im Tempo eines gemächlichen Ländlers, etwas täppich under sehr derb, valsar Mahler ut i tillvaron till tonerna av en ”valse macabre”. I tredje satsens Rondo burleske (allegro assai, sehr trotzig) är förvirringen total. Känslosvall, eftertanke, vansinne, klarhet. Alltsammans blommar över och stelnar i ett mardrömslikt och bittersött tillstånd.
Slutet, adagiot, är skrivet som en enda lång koral över Mahlers evighetsperspektiv, ”Ewig, ewig.”
Mahlers tid kom, som vanligt, några år för sent till Sverige. Om 4:e symfonin skrev Ture Rangström bl a att ”… denna söta, slippriga och segslitna musik”. Enligt Nya Dagligt Allehandas musikaliska samvete, Andreas Hallén öppnade kompositörer som Mahler… ”icke några efterföljansvärda utsikter för tonkonstens utveckling, framför allt icke på det symfoniska området”.
Det finns uppenbarligen ett konstant sug efter den lidande konstnären och dödstematiken som på Mahlers vis med sådan etsande skärpa målar sorg, oundviklighet, absurditet och skuld. Säg den som påstår sig oberörd av såna grejor, hon eller han ljuger.
Mahler var en fantastisk bekännare, helt inriktad på upplösning och restaurering. Men symfonierna tycks samtidigt berätta om en tragedi i vidare mening; för hela den kejserliga europeiska kulturen, inom vilken han haft en så betydelsefull ställning. Till slut återstår bara dissonansen som raserar de timslånga byggnadsverken.
Nio dörrar till Mahler, heter en finfin serie i P2 av Lars Sjöberg apropå tonsättarens 150-årsjubileum, och vars dödsdag för 100 år sedan kommer att högtidlighållas 2011. Det är en serie där olika perioder av Mahlers liv kopplas till hur hans musik låter.
Med några dystra strofer i öronen sluter jag ögonen: Dunkel ist das Leben, ist der Tod!
Och livet fortsätter…
En legend tar flyget över Atlanten. Kompositören Terry Riley, född 1935, med håret i fläta, virkad mössa i regnbågens färger. Och några ragor i bagaget.
Skit också. Jag sörjer verkligen att jag missade hans konsert på Uppsala Konserthus igår, söndag.
Det första vi fick göra tillsammans med vår moderne lärare på musikvetenskapen var att spela in C av Riley. Stor förvirring utbröt. Får vi bara spela tonen c? När som helst? Hur mycket eller hur lite vi vill? Men det svängde som satan och satte spår i den musikaliska attityden. Stycket skrevs redan 1964 och lanserade en ny musikidé där österländsk meditation mixas med rytmiskt häng och drag. En ny typ av beatmusik och jazz-surrealism som rubbade historiens trygga cirklar.
Med ”in C” föddes den amerikanska minimalismen, och därifrån navigerade sedan Steve Reich, Philip Glass och John Adams. Visserligen fanns det andra förebilder, till exempel Charles Ives Concord sonate och den märkliga pianosonaten av Charles Griffes från 1917 med sina raga-bildningar.
Men med Riley var det annorlunda.
Han lever som en indier på tillfälligt besök. Ta tonen C. Den starka, ljusa, läkande tonen. Den ”förbjudna” stamtonen i modernistisk musik. En hel komposition bestående av enbart små välklingande fragment i C , utdragna och hypnotiskt överlagrade.
Efter några tunga år i Europa som kringflackande jazzmusiker och umgänge med fluxuskonstnärer började han skriva musik som upprepar sig själv så till den milda grad att hjärnan hittar på egna små förskjutningar för att få roligt. Riley började experimentera med bandslingor och återkopplingssystem som skapade musikaliska spegelrum. 1970 blev han även elev till den nordindiske sångaren Pandit Pran Nat och följde honom till Indien.
I dag hör vi hans betydelse måhända tydligare. För det finns knappast någon techno, trance eller electronica-grupp som inte avgudar Riley. Lite mot sin vilja har han blivit den psykedeliska beatmusikens sjuarmade shivafigur.
Ett sätt att hitta in i Rileys musik kan vara att lyssna till Kronoskvartetten med vilka han under en längre tid haft ett lyckosamt samarbete. Lyssna till exempel på Requiem for Adam utgiven på Nonesuch/Warner).
En ljus, lekfull, uppstigande dödsmässa för fyra stråkar. Lite funky-blues och stretig jazz-ballad men mestadels ljus, ljus, ljus. Enligt Rileys egen analys, en ”un-sounded sound floating in the afterimage, carrying the spirit but not the gravit”.
I Finspång har klassisk musik av Mozart, Beethoven och Haydn fått en oväntad publik. Anledningen är att man vill skrämma bort oönskat folk från ett centralt beläget garage. Hur man tänkt lansera idén bland folk som vill betala för att parkera sina bilar där, förtäljer inte nyheten.
Och inte var de omkring 50 hemlösa som värmer sig i garaget ska bli av i stället.
Centerpartiets musikälskare Denny Lawroth, tror i alla fall på idén.
Det är visserligen ingen ny metod. Beethoven på doom-metal-volym har visat sig fungera när heroinister ska jagas ut från Köpenhamns centralstation. Liksom i Hamburg och Wien – där Mozart på extremvolym har fungerat avskräckande.
Tanken är att musik kan användas för att skära ner ”dolda omkostnader”. På tandläkarmottagningar och restauranger, i hotellobbyn, telefonväxlar, snart sagt överallt där någon slags betjäning står i fokus, drömmer många om resultatinriktad musik.
Syftet är att bryta ner, förändra och upphäva skillnader, och sudda ut gränser för privat och offentligt. Till exempel om man spelar musik så högt att det varken går att tala eller tänka, så att ett ogästvänligt rum uppstår.
Men tro inte att Finspång väljer klassisk musik av några ädelt humanistiska ideal . Tvärt om. Musiken är fri. Tonsättarna är döda sedan mer än 70 år. Upphovsmännen har ingen talan.
Experimentet med tokstark musik i trista lokaler fungerar naturligtvis lika bra (eller dåligt) om det spelas Lars Kristerz eller Håkan Hellström.
I Island väcker försäljningen av ett av landets energibolag till ett kanadensiskt-svenskt företag starka känslor. 20 000 islänningar protesterar i en namninsamling och i spetsen för protesterna står artisten Björk.
Hon anser att Island, genom att avyttra sina naturresurser till utlänningar, spelar hasard med landets framtid.
Det handlar om den värme som är lagrad i berggrunden och som är mycket viktig, inte minst för den stora elproduktion som de isländska aluminiumverken kräver.
Jag undrar om det kan uttryckas vackrare än genom Björks video Joga. Lyssna, titta, reagera innan det är för sent.