Det börjar med Bellman, fortsätter med Taube och Birger Sjöberg och avslutas med Cornelis. Kombinera Bellmans brinnande medkänsla för dem i samhällets bottenskikt, med Taubes högtravande journalistik som ligger mellan poesi och prosa, sjömansmotivet, det fria trubadurlivet och medelhavstemperaturen, med Sjöbergs satir och ångestfyllda exklusivitet.

Då har vi någorlunda positionerat Cornelis. En annan linje går från Stig Dagerman (Dagsedlar) och Tage Danielsson (nidrim och eleganta försmädligheter).

Men Cornelis ägde något utöver som ingen av hans föregångare hade. Blues. På grund av bluesen blev han svårplacerad. Bluesen gjorde honom även ointressant för kulturredaktörer och akademiledamöter.

Bluesen värker inifrån. Den är oskolad, färgad, spräcklig och gör ingen skillnad på poesi och musik. Det enda som betyder något för en äkta bluesman är det självupplevda. Blues är en djup impuls att hålla den brutala erfarenhetens smärtsamma detaljer och episoder levande i ens värkande medvetande, att fingra på dess taggiga struktur och höja sig över den, att liksom avtvinga den en halvt tragisk, halvt komisk karaktär. Bluesen är en självbiografisk krönika över en personlig katastrof. Där har vi Cornelis Vreeswijk.

En av dessa få kritiker som prisade honom var DN:s Bengt Holmqvist: ”Den befriande omväxlingen i Cornelis konst. Han parodierar, han växlar stil, han kastar sig mellan råhet och ömhet – han gör vad han vill, med virtuositet, och vet precis vilka regler han bryter mot. Ibland slarvar han, medveten om att musiken skall väga upp, och det har han rätt att göra.”

Hur uppträdde han bland kamrater och älskarinnor? Trevlig på ett påfluget sätt, lågmält tydlig, blyg och tillbakadragen, osentimental, säger några röster. Pr-kåt och panikslagen, säger andra.

Språkligt är han ofta mera svensk än de flesta svenskar som trots allt kan citera sin Engström och Ferlin. Oscar Hedlund skriver i sin portärttbok (Conelis, Scener ur en äventyrares liv): ”Cornelis snubblar på ord, slarvar med rim, blandar talspråk och tuktad retorik, härmar tonfall och uppfinner nya. Ur mixen framträder en absolut levande och absolut osentimental poet, ja, just osentimental är hans nyckelord. Det uteslöt inte medkänsla. Men det kunde ofta förväxlas med cynism och ironi som frusit till is.”

Han har kallats en virtuos fumlare bakom gitarren, och han påstod med viss överdrift att han mera höll i gitarren än spelade på den. Men det grova lite klumpiga plinket hade onekligen något annat, sådant man aldrig kan läsa sig till på Musikhögskolor, jazzmusiker brukar säga att man ”hänger på beatet”. Det betyder att man skapar ett slags asymmetri som gör att det aldrig stelnar eller blir statiskt. Rösten, raspet och lödet, svärtan och melankolin, får man på köpet.

Det måste ha varit guld att jobba som löpsedelsmakare under Cornelis röjarår. När den luspanke vissångaren vägrar krypa till korset blir löpsedeln: ”NU KAN JAG SJUNGA FÖR EN TIA.” Cornelis husbåt sjunker: ”JAG HADE EN GÅNG EN BÅT …” Cornelis jagar transvestiter med kniv hemma i köket: ”I DAG ÅTALAS HAN FÖR KNIVINTERMEZZOT – CORNELIS FÅR KLARA SIG UTAN SIN KÖKSKNIV.” Och den där kvällen på krogen Latona i Gamla stan när han delar ut storsmockan: ”DÄRFÖR SLOG JAG FÖRFATTAREN PÅ KÄFTEN.”

Men äventyrare? Så överdrivet äventyrlig var han egentligen inte. Han besteg inga berg, seglade hellre än bra, köpte dykarutrusning med harpungevär som låg oanvända i garderoben när lägenheten brann upp, jaktgevär, superkameror, silverpennor han slarvade bort, snabba bilar han knappt kunde köra.

Cornelis ”äventyr” var i stort beroende av alkohol och droger. Det var livet självt som var äventyret. Han ville leva som sin store idol Ernest Hemingway, men någonting gick snett. Efter frivillig exil i Skåne och Köpenhamn återvände han till ett Sverige där ingen ville ha honom. Skivförlagen, bokförlagen, klubbarna, alla nobbade. Ingen ville höra ”Den nye Cornelis” med syntar och trummaskin. 1985 gör han ett bejublat inhopp som hemlig gäst på Ulf Lundells tv-sända gala på Johanneshov. Rockpubliken vaknade som ur en lång törnrosasömn: Vem har undanhållit oss det här?

Ridån gick upp, tyvärr alldeles för sent. På Västerviks festival 1987 är han tärd och eländig men uppträder som en gud. I november samma år är han död. Väntat men ändå oväntat. 

Till min oerhörda förvåning hittar jag inte en enda Cornelisskiva i min samling. För på sätt och vis är det onödigt att äga en massa Cornelis- inspelningar. Ewert Ljusberg är inne på samma tankegångar: ”Cornelis hade stjärnögon, oerhört bruna och varma. Av okänd anledning klibbade ögonfransarna ihop lite grand. Då fick ögonen en särskild sorts outgrundlighet av mystik. Vad jag menar är att en inspelning med Cornelis inte sätter avtrycket Cornelis. Ingen annan än han själv kunde sjunga hans visor.”

Det är bara att blunda och tänka på Hönan Agda och Brevet från kolonin. Så väller rösten fram ur dimmorna. 

12 november har Amir Chamdins film med Hans-Erik Dyvik Husby i rollen som Cornelis, premiär.

Cornelis spelade in dryg 30 album. Här är några av dem.

1. Ballader och oförskämdheter (1964)
2. Tio vackra visor och personliga Person (1968)
3. Spring mot Ulla spring! Cornelis sjunger Bellman (1971)
4. Cornelis live (1972)
5. Till Fatumeh – rapport från de osaligas ängder (1987)