Dörrarna till Mahler
avEtt erkännande. Jag kan inte avstå från adagiettot i Gustav Mahlers 5:e symfoni.
Idag har jag hört det två gånger. I morgon vill jag säkert höra det igen. För det ger alltid en underbar svindel: var är jag, i en film, på en charterresa? På vilken sida står jag, livet eller döden? I Luchino Viscontis film Döden i Venedig spelas musiken oavbrutet för att tillgodose huvudpersonens existentiella behov.
Den tyske medelålders kompositören i filmen, Gustav von Aschenbach, är kanske mera känd som Gustav Mahler och det är hans känslostormar som bryter fram ur bioduken.
Märkligt nog får musiken mig även att associera till de täta skogarna kring Järvenpää. Under sina promenader diskuterar Jean Sibelius och Gustav Mahler symfonins väsen. Den urbane skogsmänniskan Sibelius gillar stränghet, stil och logik. Alpmänniskan Mahler tycker precis tvärtom: ”Nej, en symfoni måste vara som världen. Den måste omfatta allt.”
Hur som helst finner de sig i varandras svar och efteråt får Mahler både sup och bastu. Så är det med livet. Hos Mahlers utspelas det onda, goda, fula i de flesta nyanser.
Det slår mig att de flesta av hans symfonier påminner om operor utan kulisser. Det är en form av romantisk dramaturgi där romantiken slutligen sprängs inifrån.
Symptomen visar sig redan i ett vidlyftigt och villrådigt Andante comodo i symfonin nr 9. I andra satsens Im Tempo eines gemächlichen Ländlers, etwas täppich under sehr derb, valsar Mahler ut i tillvaron till tonerna av en ”valse macabre”. I tredje satsens Rondo burleske (allegro assai, sehr trotzig) är förvirringen total. Känslosvall, eftertanke, vansinne, klarhet. Alltsammans blommar över och stelnar i ett mardrömslikt och bittersött tillstånd.
Slutet, adagiot, är skrivet som en enda lång koral över Mahlers evighetsperspektiv, ”Ewig, ewig.”
Mahlers tid kom, som vanligt, några år för sent till Sverige. Om 4:e symfonin skrev Ture Rangström bl a att ”… denna söta, slippriga och segslitna musik”. Enligt Nya Dagligt Allehandas musikaliska samvete, Andreas Hallén öppnade kompositörer som Mahler… ”icke några efterföljansvärda utsikter för tonkonstens utveckling, framför allt icke på det symfoniska området”.
Det finns uppenbarligen ett konstant sug efter den lidande konstnären och dödstematiken som på Mahlers vis med sådan etsande skärpa målar sorg, oundviklighet, absurditet och skuld. Säg den som påstår sig oberörd av såna grejor, hon eller han ljuger.
Mahler var en fantastisk bekännare, helt inriktad på upplösning och restaurering. Men symfonierna tycks samtidigt berätta om en tragedi i vidare mening; för hela den kejserliga europeiska kulturen, inom vilken han haft en så betydelsefull ställning. Till slut återstår bara dissonansen som raserar de timslånga byggnadsverken.
Nio dörrar till Mahler, heter en finfin serie i P2 av Lars Sjöberg apropå tonsättarens 150-årsjubileum, och vars dödsdag för 100 år sedan kommer att högtidlighållas 2011. Det är en serie där olika perioder av Mahlers liv kopplas till hur hans musik låter.
Med några dystra strofer i öronen sluter jag ögonen: Dunkel ist das Leben, ist der Tod!
Och livet fortsätter…