Till Jimmie, Ronny, Conny, Tony, Molly, Jimmy och övriga i Svensk Demokrati.

Ingen svensk folkmusik är svensk. Världskultur är den enda kultur vi har. Det renodlade har aldrig funnits. Trots att pressade politiker och kultursekreterare vill få oss tro att det är genuinare med en argentinsk tango i förorten än en tango på Konserthuset.

Svensk folkmusik har sina rötter i Ryssland, Polen, Tyskland, Östeuropa, Norra Afrika, Mellanöstern.

Under 80-talet drog dessutom en tredje grönvåg över Europa och med den startade en mängd festivaler, bland annat Falun Folk Musik Festival och WOMAD (World of Music Arts and Dance), galor och cityfester. 1987 invigdes till exempel Institute du monde arabe i Paris, med uppdrag att spegla kulturella utbyten mellan Frankrike och 21 arabländer. Allt detta har påverkat folkmusiken i Sverige.

För en musiker har det heller aldrig funnits något alternativ till världskultur. All musik är till sin natur en hybrid, en gräns-, tvär-, geo-, postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i skarven och sätter fingret på dunkla samband. Det enda som betyder något är att det finns ett sammanhang och en publik som är villig att lyssna och dansa.

Lyssna till exempel till en typisk svensk folkmusikgrupp som Golbang med medlemmar från Gambia, Iran, Kurdistan, Turkiet. Detta åttamannaband spelar så att hela förorten studsar. Mer övertygande kan det knappast bli, att världsmusik är den mest homogena och samtidigt universella musik Sverige har att erbjuda.

Gruppen gör motstånd mot er cyniska invandrarpolitik som splittrar familjer och driver människor ner i trånga källarlokaler. Golbang erbjuder en annan invandrarpolitik, fullt integrerad utan Migrationsverkets inblandning. Öppen, underhållande musik av varierande ursprung.