På rälsbussen någonstans mellan Storvik och Hofors hamnar vi plötsligt i livliga diskussioner om höstens bästa musik.

Cornelis Vresswijk, säger någon apropå filmen som hon längtar efter.

Carlos Santana, säger en annan och refererar till spelningen på Globen senare i höst.

DJ Food, menar grannen i sätet bredvid. DJ Food lagar bästa höstsoppan.

Får jag välja hamnar tystnaden högst upp på min spellista. Ingen annan tid är tystnaden mer aktiv än under de första höstveckorna. 

Tystnaden är förstås relativ och finns överallt. I kylskåp. I rymden. I hårddiskar. En dag på kontoret lyssnar du spänt till det administrativa suset. Vid dagens slut stängs ventilationen av och hela din kroppen sjunker ihop i ett lättat ahhhhhhh. Du har just råkat ut för den berömda tystnadschocken.

Runtom flödar en progressiv musik som följer andra lagar; andetagens musik, förväntningarnas musik, harklingarnas musik. Parallellt finns en stor repertoar av antimusik som i många kulturer uppfattas som självklar. Till exempel i japansk  no-input mixing. Tystnad är alltså ingen fungerande flyktväg bort från buller.

Besök ett ljudisolerat rum. Omedelbart ställer sig trumhinnorna i givakt och väntar tåligt på stimulans. Här hör jag bara mig själv. Den musik som jag lyckas identifiera lever bara i mig. Alltid finns något att höra. Öronsus, blodomlopp, knakande muskler. Känsliga människor menar till och med att tanken har ett ljud.  

Numera finns också webbplatsen As the Apple turns, som sammanställt olika tystnader likt ett knippe årgångsviner. I tre av de nio stillsamma låtarna är tystnaden till och med så påtaglig att de märkts med etiketten ”Explicit”. Och för den som inte orkar eller vågar söka upp höstens tystnader kan pauserna beställas för 99 cent styck.

Någonstans i kulturens koggelmoggel möts det allvarliga och det banala. Oavsett om det är uthyrning av eremitkojor för 5.000 kronor natten på gotländska Furillen. Eller försäljning av tystnad. Det som ”inget är” är mest uppseendeväckande. Det insåg redan antikens astronomer som försökte mäta stjärnbruset i våra själar. 

Så: lyssna till John Cages garanterat inaktuella stycke 4.33 – som heller aldrig lär bli omodernt en höst som denna.