Härom dagen råkade jag halka på en gratistidning utanför Musikaliska Akademien. Tur. För i dörröppningen på Blasieholmstorg stod personal och delade ut gratisbiljetter till seminariet Gubbdrunkning med Sten Hanson.

Hanson berättade anekdoter och spelade text-ljud från en tid när Sverige befann sig i konstens framkant. 60-talet. Efter några poesiförsök klippte Hanson banden med Klövsjö, reste till Paris och började odla sin slagkraftiga humor och burleskt kommunikativa talang. Hans målsättning var att mixa musik och litteratur i ett mellanting, som snart kom att rubriseras text-ljud-komposition.

Hanson idé – och den är fortfarande i framkant – är att språk och musik är oralt och taktilt. Det innebär att man som poet och musiker kan skapa förståelse utan att direkt använda begripliga fraser och ord. För de flesta är uttrycket en fråga om stil, men för Hanson har det alltid varit idébasen som räknas.

Ballongburen musik. Hästballet. Musik för kubansk militärorkester. Musik för fontäner. Han kallar det Celebration Art. Text-ljud om humlor som flyger trots att de inte kan, Nynynynynyjåååk, Strindbergs infernokris, Skärp dig för faan! med mera. Det är en dödssynd att tråka ut publiken, menar Hanson.

Runt 1960 föll mycket på plats. Det visade sig att fler gubbar i Sverige ville utforska poesins flerstämighet, med bandspelarens hjälp. Bengt Emil Johnson, Åke Hodell, Ilmar Laaban, Lars-Gunnar Bodin.

Just Bodin är fortfarande aktiv med nya stycken i spellistan. Till exempel mysteriespelet Liptons Äventyr, eller Bobb. Livsföreståndare, ett drama direkt för radiomediet.

Hos Bodin är anvnvisningarna bakåt i tiden tydliga, till Hugo Ball, Kurt Schwitters, fluxus, Harry Martinson, Erik Lindegren, men kanske främst Öjvind Fahlström som aldrig tycks förlora aktualitet. Både ”Bobb” och ”Livsföreståndaren” återkom ständigt i Fahlströms animerade ljudkonst i egenskap av styrmän över informationen och befälhavare över alltet.

Några gränser sätts aldrig, språket knådas, bilder och ljud kastas omkull. Här hittar vi Lars-Gunnar Bodin, jazzmusikern, målaren, inspelningsteknikern som studerade kontrapunkt och blev legitimerad tonsättare med några tidiga cyberinspirerade verk: Arioso, Seans I-IV och Cybo. I dag titulerar han sig textkomponist inom en genre som ännu inte har något svenskt namn: ”sonic art”.

Bodin fortsätter färden mot lyrans stjärntecken där Martinson och Fahlström valde att stiga av. Den blandade traditionen av parapsykologi, science fiction, kvantfysik och gammal svensk naturlyrik har de gemensamt. Bodins berättelser följer en vertikal berättarteknik där jämviktsrubbningen fått fäste och förloppen rämnar i en öppen rymd.

Men tre nycklar ger han lyssnaren: tid, skikt, klang. På ett abstrakt plan handlar Bobb om dessa tre storheter vilka glider in i varandra – och isär. På ytan utspelas en sanslös historia i nio delar där överste Grobian, kapten Lydia Skarp, kommissarie Skarp och Skräp, Ewa Braun, alias durkdrivna Doris, och de andra inte för en normal dialog med varandra utan talar rätt ut i rymden.

Löst illustrerande ljudhändelser bildar så småningom något som liknar en berättelse. ”Låt oss tala klarspråk och rinna ut i sanden” … ”Livet är som en banan utan knallpulver”… ”Morrflimmer” … ”Bobb får tårar i ögonen när han hört lapispols-kan” … ”Vältyglad kannibalism” … ”Det heliga väsandet” … ”Very well revbensspjäll sa han som hade äggulor i håret” … ”Klangklibb” … ”Knorrkropp” … ”De förgasade sönerna” … ”Man får inte vara sjåpig, sa Schopenhauer och sköljde bort alla sjuorna från schabraket” … ”Lurvoffensiv” … ”Flodhästar har aldrig funnits i Mexiko” … ”Själv är jag alltid ett myrsteg före alla andra” … ”Förvandla dig till själva förvandlingskraften” …

Bäst just nu. Fyra i topp.

Ilmar Laabans Ciel Inamputable.

Åke Hodells General Bussig.

Lars-Gunnar Bodins On Speaking Terms II

Sten Hansons Skärp dig förfaan.