Nu på torsdag (14:e okt) spelar Helsingborgs Symfoniorkester Marie Samuelssons stycke Flygande linjer och dån.

Hennes musik har beat. Häftigt svallande rörelser. Poesi. Flygperspektiv med en tydlig horisontlinje. Överraskande ljudvärldar.

Ord som brukar dyka upp när jag hör hennes kompositioner är fåglar, vind, smygande hot, signal, stad, luft, ånga, jord, dallrande värme och kyla.

Om hon får säga det själv: ”Jag tycker det är intressant att arbeta holistiskt, musiken beskriver olika tillstånd där intellektet och kompositoriska bearbetningar hela tiden ställs mot det mer primitiva eller kroppsliga. Där finner jag min nerv”.

Kraften i Marie Samuelssons musik kan bestå av lufttrummors vajande, vinande ljud. Eller till en saxofon som spelar mot en vargs ensamma ylande i något som liknar musikalisk skuggboxning, i stycket ”I vargens öga”.

Eller ta hennes ”Flow” som påminner om stumfilmens tid där en rörelse ges ett passande ljud. Eller det starkt visuella stycket ”Ö” för stråkorkester, där jag ser mig själv sittande på en drivvedsstubbe vid havet. En ö är alltid egensinnig. Den har sina klara, fasta gränser. Om ön dessutom är så liten att den är överblickbar ökar egensinnigheten. Den tvingar mig att stanna upp och fundera ett slag: ”Varför är jag här?” 

 Vart leder fiolen mig?