En legend tar flyget över Atlanten. Kompositören Terry Riley, född 1935, med håret i fläta, virkad mössa i regnbågens färger. Och några ragor i bagaget.

Skit också. Jag sörjer verkligen att jag missade hans konsert på Uppsala Konserthus igår, söndag.

Det första vi fick göra tillsammans med vår moderne lärare på musikvetenskapen var att spela in C av Riley. Stor förvirring utbröt. Får vi bara spela tonen c? När som helst? Hur mycket eller hur lite vi vill? Men det svängde som satan och satte spår i den musikaliska attityden. Stycket skrevs redan 1964 och lanserade en ny musikidé där österländsk meditation mixas med rytmiskt häng och drag. En ny typ av beatmusik och jazz-surrealism som rubbade historiens trygga cirklar.

Med ”in C” föddes den amerikanska minimalismen, och därifrån navigerade sedan Steve Reich, Philip Glass och John Adams. Visserligen fanns det andra förebilder, till exempel Charles Ives Concord sonate och den märkliga pianosonaten av Charles Griffes från 1917 med sina raga-bildningar.

Men med Riley var det annorlunda.

Han lever som en indier på tillfälligt besök. Ta tonen C. Den starka, ljusa, läkande tonen. Den ”förbjudna” stamtonen i modernistisk musik. En hel komposition bestående av enbart små välklingande fragment i C , utdragna och hypnotiskt överlagrade.

Efter några tunga år i Europa som kringflackande jazzmusiker och umgänge med fluxuskonstnärer började han skriva musik som upprepar sig själv så till den milda grad att hjärnan hittar på egna små förskjutningar för att få roligt. Riley började experimentera med bandslingor och återkopplingssystem som skapade musikaliska spegelrum. 1970 blev han även elev till den nordindiske sångaren Pandit Pran Nat och följde honom till Indien.

I dag hör vi hans betydelse måhända tydligare. För det finns knappast någon techno, trance eller electronica-grupp som inte avgudar Riley. Lite mot sin vilja har han blivit den psykedeliska beatmusikens sjuarmade shivafigur.

Ett sätt att hitta in i Rileys musik kan vara att lyssna till Kronoskvartetten med vilka han under en längre tid haft ett lyckosamt samarbete. Lyssna till exempel på Requiem for Adam utgiven på Nonesuch/Warner).

En ljus, lekfull, uppstigande dödsmässa för fyra stråkar. Lite funky-blues och stretig jazz-ballad men mestadels ljus, ljus, ljus. Enligt Rileys egen analys, en ”un-sounded sound floating in the afterimage, carrying the spirit but not the gravit”.